fbpx

Att committa sig

Senast uppdaterad

Jag håller på och brottas med ett riktigt monsterinlägg som inte vill bli klart. Jag har snart skrivit om allt, inklusive rubriken tre gånger. Men jag tycker ämnet är så intressant att jag har svårt att släppa det jag skrivit.

En av de frågor som kommit att intressera mig allt mer och som jag berör i det omöjliga skitinlägget är ”commitment”. Tyvärr känner jag inte att det finns en riktigt bra svensk översättning så jag använder helst det begreppet, även om det blir svengelska av det hela.

För mig är commitment mer än åtagande som är den närmste och naturliga översättningen. Jag lägger in värderingar som att man bestämt sig och gjort ett val. Att man lovar någon och sig själv ett resultat när man commitar sig.

I förra veckan så pratade vi commitment och åtagande på jobbet, där vi bitvis har väldiga problem med åtagandekulturen. Vissa av mina teammedlemmar kan inte commita sig till att slutföra en arbetsuppgift som bör kunna genomföras under en eftermiddag. I praktiken innebär det att om vi har en viktig uppgift som tar cirka tre timmar att utföra och vi kommer överens om att en av mina arbetskamrater får jobba mellan 13-17 med uppgiften så kan jag inte, trots att logiken säger att det går att leverera ett resultat i tid, få vissa av mina jobbarkompisar att lova en leverans vid dagens slut! Det låter ungefär så här när vi diskuterar:

– Det kan ju ringa någon annan som har något viktigt ärende!

– Jag blir alltid störd, så jag kan inte avgöra om tiden räcker!

Jag svarar ju naturligtvis att jag förväntar mig att dom kan lova mig något och styra sin tid så att löftet hålls. För mig är det centralt i ett commitment. För arbetsplatsen är det också viktigt att vi för, åtminstone delar av verksamheten, gör vårt yttersta när det gäller att hålla våra leveranser.

Men våra åsikter går så isär att vi nästan blir osams. Några av mina arbetskamrater ormar sig så de knappt blir kvar på stolen när jag vill att dom ska lova något och hålla sitt löfte! Orden sprutar ur munnen på dem och det finns faktiskt de som gör fysiska ormliknande rörelser.

Det roliga är att jag har en liknande situation med min sambo. Min sambo och jag är själsfränder i det mesta och vi har väldigt få konflikter. Men det finns ett område där vi är väldigt olika. Jag är mer fysisk än min sambo. Jag gillar att träna, vara ute och att vara i form. Jag vill att min sambo ska ställa upp på detta trots att hon inte helt delar mitt intresse. Jag vill att hon lovar att hon håller sig i form och vårdar idén om att vara aktiv under vårt sabbatsår.

Jag vill att hon gör ett commitment! Inte mot ett konkret mål eller faktisk leverans denna gång utan mer om våra prioriteringar.

Hur tror ni det går? Vad får jag för svar?

Jag får inget svar faktiskt. Bara massor av ord och känslor.

Vi kan analysera den här situationen massor men innan vi gör det så tänkte jag ta ytterligare ett exempel. Nämligen mig själv!

Totalt sett har vi fått sådan ordning på våra liv nu att jag faktiskt ser vägen framåt. Jag ser hur jag ska kunna forma mitt liv i mitt sammanhang med familj, barn och snart en liten gård på ett sätt som jag tror blir fantastiskt.

dfj
Desire är för mig mål eller önskan om resultat. Commitment är vanor och beslut. Det är allt mer uppenbart var fokus bör ligga för mig!

Men det innebär trots allt att jag måste göra vissa val och styra mitt liv relativt hårt. Jag säger inte mer än så här för annars börjar jag skriva om det omöjliga inlägget här i stället. I stället konstaterar jag att vad jag egentligen behöver göra är att göra några andra prioriteringar än jag gör idag och commita mig till mina val.

Hur tror ni det går?

Jag har svårt att ge mig själv löftet! Jag har svårt för att välja bort något, trots att jag tänker att det jag vill göra är saker som jag hellre gör, än det jag faktiskt gör. Jag har svårt att ge mig själv ett löfte och tro att jag håller det!

 

 

Det här inlägget kommer ni som läser det läsa väldigt olika för tolkningen och tankarna som följer med en sådan här diskussion är helt olika beroende på vad vi ser som viktigt i livet och vilka metoder vi använder för att nå dit vi vill. För mig är dock väldigt trevliga problem vi har att brottas med, jag tror aldrig vi haft ett bättre läge att nå så långt med små förändringar som vi har idag. Det är det monsterinlägget handlar om.

2016-11-16: Något monsterinlägg blev det aldrig, men väl flera ganska stora inlägg. Här är del två i serien.

34 tankar på “Att committa sig”

  1. Jajemän, ett ord som är svårt att översätta till svenska, men jag tror de flesta förstår ändå.

    Jag håller också med om att det oallrför ofta är svårt att få ”commitment” på arbetsplatsen, men de som gör detta är fantastiska att ha i sitt team. Det allra bästa är de som man verkligen kan lita på och i förhand(!) säger något i still med ”jag kan fixa detta, men inte förrän på onsdag” och man då vet med 99.9% sannolikhet att det verkligen blir gjort på just onsdag.

    Det militära ledarskapet i form av ”lös uppgiften” funkar inte alltid så bra i det privata näringslivet.

    Tack för ett intressant inlägg och lycka till med ”skitinlägget”. Förresten, du har väl gjort ett ”commitment” till dig själv när det ska vara klart. 🙂

    Mvh

    Egon

    Svara
    • Hej Egon,

      Nej jag har inte commitat mig till att posta skitinlägget faktiskt 🙂

      Jag försöker själv vara sådan att jag håller mina åtaganden på jobbet. Mot mig själv är jag tyvärr sämre som sagt.

      Svara
  2. Du Onkel Tom, hela de här konceptet med utarbetande av eran livsplan, är det va du vill, eller är ni lika involverade båda två? Drar du iväg med tankar görande och idéer medans din kära inte hinner med eller orkar ta reda på vad hon egentligen själv vill. Skulle aldrig lova eller ”committa” till någon annan människa inte ens en närstående att jag skulle börja träna, sluta röka eller göra någon så kallad förbättring för att någon annan vill det. Jag skulle verkligen sätta ned foten, aldrig att någon skulle få avkräva ett sådant löfte av mig. För mig är det något jag måste komma på och vilja själv, och så tror jag det är för de flesta av oss.

    Svara
    • Hej Elsa,

      På frågan om båda är inblandade så är svaret nja. Det lättaste exemplet är väl diskussionerna vi har kring bil när vi flyttar ut på landet.

      1) Flytta. Är vi överens? Ja! Gemensam bild? Ja!
      2) Leva utan bil. Är vi överens? Nje. Min sambo har farhågor och är tveksam kring detta, men inte emot. Det kommer bli för svårt för henne att transportera sig med nuvarande träningsnivå.
      3) Vi ska träna så vi lever bra utan bil. Är vi överens? Nej.

      För mig är det inget konstigt i det vi gör tycker jag. Det är inga jättegrejor för mig. Vi håller just nu på att handskaka en del förväntningar på varandra inför sabbatsåret och inget av det vi diskuterar är i närheten av det vi redan bestämt oss för att göra så som att sälja lägenhet, ta tjänstledigt och flytta. Men det är uppenbarligen svårare mekanismer inblandade.

      Det är lite intressant med din reaktion. Rökning är ett intressant exempel. Vid en given tidpunkt är väl valet att röka eller inte något som du måste känna för själv. Men om du rökte och vi vore tillsammans så är ju ditt beteende över tid förödande för oss. Det är ju med det en klassisk konflikt. Att säga att du inte skulle diskutera eller anpassa dig alls i ett sådant sammanhang innebär ju att du helt utesluter ett gemensamt ansvarstagande för oss som par.

      Svara
      • Nu röker inte jag, rör på mig gör jag hyfsat bra. Dessvärre tror jag inte att människor upphör med sina dåliga vanor eller påbörja nya genom att lova något till sina närstående, det kan snarare trigga motsatsen. Håller med dig om att man har ett gemensamt ansvarstagande, men att vilja att en annan människa ska avge ett löfte om att förändra sin livsstil tror jag blir svårt. Egen erfarenhet av storrökare och alkoholister i familjen, det hjälper inte att barn finns, flaskan och ciggen går alltid före. Viljan till förändring måste komma ini från en själv. Detsamma gäller att börja träna eller att sluta äta för mycket.

        Svara
  3. Översättningen ”att förbinda sig” passar rätt bra i den här betydelsen, och att ordet ”binda” ingår där är passande för det är ju det man gör, binder sig själv vid något. Vem vill binda sig själv? Det är mycket trevligare att vara obunden.

    Svara
    • Daniel,

      Intressant kommentar då den lite sätter fingret på kärnarn här. Jag tror ju just att obundenheten är ett problem. Det är på något sätt där jag är och petar, såväl för mig själv som hos andra.

      Mina arbetskamrater på jobbet blir stressade för de aldrig får något klart. De säger hela tiden att det saknas prioritering och när jag ger tydlig prio så undergräver dom den själva.

      Precis samma sak gäller i livet lite mer allmänt. Det som är viktigt för mig under sabbatsåret är att leva väl, ha en aktiv uteliv inklusive mer aktiv träning och att jag kan lära mig något nytt. Det är lätt att slarva bort det på lite surfning slappande och dataspel under vårt år. Det vore skit. Så i mitt fall tror jag livet blir mycket rikare och jag kan fokusera, vilket faktiskt innebär att jag blir mer bunden.

      Svara
  4. Hej!
    Vad lustigt att det här inlägget kom nu. Jag har under en tid kartlagt mina behov i livet samt funderat på hur jag kan uppfylla dessa. Inte oväntat landade detta i en mängd ideer och jag kom ganska snart till insikten (efter några veckors grubbel) att jag måste fokusera och verkligen binda mig till den viktigaste aktiviteten. För mig föll valet på fysisk aktivitet då det ger massor av positiva effekter i mitt liv. Nu har jag fokuserat på träning i en månad. Alla tankar på kreativa aktiviteter och nytt lärande får stå åt sidan tills ytterligare tid frigörs från jobbet.

    Svara
    • Hej den Regelbundna läsaren,

      Jag tror du är helt på rätt spår. Nu har du liksom tagit steg ett. Funderar vi lite så inser vi snart att det här går att överföra även till mer alldagliga ting. Det är lite det som är monsterposten som nu börjar bli en snudd på mytisk skrift! 🙂

      Svara
  5. Men hallå, ett commitment måste ju komma inifrån som i inifrån en själv. Inte den man är gift med eller någon annan. Det är lite som frälsning. Det har med övertygelse att göra som i inre egen och inte andras övertygelse, medan åtagande låter som ett ansvar man tar på sig lite ovilligt. Du kommer aldrig att få din fru att börja träna om hon inte vill det själv. Det är en sådan grej man gör för att man själv vill, inte för andras skull.

    Svara
    • Åsa och Elsa,

      Jag undrar faktiskt lite om ni driver med mig. För mig är det grundläggande i en relation och en vuxens människas liv att man kan avtala något och i vissa fall förvänta sig att människan ska göra det bästa för att hålla avtalet? Personer som inte lever enligt den principen har ju just missbruksproblem. För mig är det på något vis självklart att en missbrukare just inte commitar sig till något.

      Du skriver ju själv om Åsa att det kliar i Sverkers fingrar men att han lovat att inte jobba med huset en period och hållit det. Vad är skillnaden i att säga att vi behöver kunna cykla tre mil för att handla utan att bli för trötta och det ligger på oss vuxna att bevaka att det är så? Det handlar om att vi kommer överens om en sak och försöker hålla ”avtalet”.

      I vårt fall är ämnet träning centralt då vi redan är överens om att bo på en gård med odlingar och hårt arbete, i princip är överens om att leva utan bil, och samtidigt ska vårda en skog. Då måste vi vara överens om att vi båda är intresserade av och har kapaciteten att göra hårt fysiskt arbete. Annars måste vi gå tillbaka till ruta ett.

      Den andra delen i våra diskussioner handlar om något helt annat, nämligen hur ”nära” vi ska leva varandra i vår relation. Det tycker jag är ett mer komplext problem. Jag kan och vill inte tvinga min sambo att dela mina intressen kring träning och och det som följer med det, exempelvis vikt och mat. Men samtidigt lever vi väldigt nära varandra och kommer göra så än mer under sabbatsåret. Då får vi ju inte ha helt olika agenda i vardagen utan vi måste kunna enas om den. Men exakt hur mycket är lite oklart. Jag ska kanske göra mig mer fri, köra mitt race oftare som frifräsare, äta min mat och ha min träning oberoende av sambo och familjen. Att vara tajt integrerade under sabbatsåret kanske skapar mer problem än det löser.

      Det är lite kul det här, jag inser att bloggen knappast är platsen att lösa relationsproblem och att det här låter som om vi hade en jättefajt kring frågorna här. Det har vi inte. Men det är lite kul att se att vi har gränssnitt efter 30 år tillsammans som fortfarande inte går att lösa upp och prata om relativt ”neutralt”.

      Svara
  6. Tycker för egen del, att det går bra att leva på landet utan att committa sig och sin partner!
    Varför detaljplanera? Det blir ändå aldrig som man tänkt sig! Verkligheten hoppar upp och sparkar en i arslet ändå! Ibland blir det bättre och ibland sämre än vad man tänkt. Det är bara att försöka vara flexibel och göra det bästa möjliga av det som framtiden har på lut.

    Svara
    • Nja, jag håller inte riktigt med, men det är väldigt många parametrar som spelar in för varje enskild person.

      Ni är många som reagerat på begreppet och det jag skrivit, men det är inget konstigt. Att säga att veden ska vara inne innan pingst; eller dubbdäcken på innan snön kommer; eller gifta sig; eller spara till en sak eller frihet är alla exempel på commitment som väl fungerande människor kan göra. Det måste alltså inte ens vara storstilade saker som ett commitment handlar om. De flesta saker jag gav exempel på här är tvärt om sådant som de flesta av er verkar tycka är bra, som sparande exempelvis.

      Det intressanta är att när commitment innebär en tydlig begränsning så börjar vi alla slingra oss. Det betyder ju inte alls att nyttan av commitmentet försvinner, tvärt om verkar det som för oss i mångt och mycket.

      Svara
      • Jag kan ha en målsättning att veden ska vara inne till pingst, eller dubbdäcken på innan snön men jag kan tänka mig hundratals orsaker till att så inte kommer vara fallet!

        Det är som att committa sig till att ha en viss sparkvot. Går inte! Livet är fullt av överraskningar och om bara bägge har ”committat” sig för att försöka, är det bra nog.

        Att leva ett år utan bil på landet kan gå utmärkt men en knäskada, astma och mängder med trivialiteter kan göra att en bil måste införskaffas.

        Med lite fantasi kan man tänka sig åtskilliga situationer, där en inställelsetid på 90 minuter för en ambulans eller en taxi gör att man gör ett annat val.

        Svara
        • Du och jag har väldigt olika åsikt här och jag undrar om du i praktiken faktiskt agerar som du skriver. Ett commitment är för mig inget som under alla omständigheter kommer inträffa eller som inte kan omplaneras. Det är för mig självklart att om vi alla blir helt lama att vi måste göra andra val.

          I praktiken är ett commitment en prioritering som man håller sig till och om det inte går att hålla så hanterar man intressenterna man har kring sig proffsigt.

          De flesta föräldrar jag känner hämtar sina barn i tid från dagis. Jag har aldrig hört någon förälder svara dagis på det sätt som du argumenterar i denna kommentar. Ibland går inte det, bilen pajar, snökaos, … Då hanterar en förälder det.

          Vuxna måste våga göra val!

          Svara
    • Jag kollade länken, den handlar om mål. Det är för mig faktiskt inte riktigt samma sak. Det finns kopplingar men mellan mål, vanor och åtagande.

      Om jag ska råda så är mål en av de sämre sätten att styra sitt liv, men inte värdelöst. Vanor är betydligt bättre.

      Åtagande handlar om prioritet och lojalitet.

      För du skulle väl inte kalla ”att hämta på dagis” ett mål?

      Svara
  7. Det är som det där med att ha en budget!
    En budget kan kanske vara bra för en nybörjare men har man vandrat en bit på stigen, vet man att både jag själv och min partner i varje liten detalj har försökt att få ”mest smäll för pengarna” på lång sikt. Vad utfallet blir inom någon mätperiod är oväsentligt. Det är ett system vi lever efter, där vi alltid försöker maximera vad vi vill ha ut av våra liv.

    Svara
  8. Nu är jag ju sen på bollen men det här var väldigt intressant … Har Aunt Tom några krav på committments från dig då? Hur ställer du dig till dem? Ormas det eller är det helt ok …?

    Svara
    • Bra fråga Camilla,

      Först måste jag börja med att undra varför du frågar. Grejen är den att det är vanligt att kvinnor reagerar på det jag skrivit här, men min bild är att resonemanget i inlägget är rätt kvinnligt.

      Som svar på frågan. Nej, vi tänker och verkar annorlunda/på olika vis. Min sambo är mer ”nu är det som det är” medan jag är mer ”det är inte som jag vill att det ska vara” när det gäller synen på våra liv (i andra sammanhang är vi precis tvärt om). Båda sidorna har sina styrkor och svagheter. Jag är frustrerad över att det inte blir som jag vill med vissa saker medan min sambo får begränsa sitt liv i onödan pga klen fysik och sin syn på fysisk aktivitet.

      Sedan är vi på olika platser i livet. Jag har fått köpa att mitt sätt att vara inte funkar. Min sambo har egentligen bara begränsningar men inget som riktigt ”tagit i” och skapat problem. Låt säga att min sambo skulle drabbas av diabetes, taskiga blodvärden eller benskörhet så att ”livet” sa stopp så vore vi förmodligen i ett annat läge.

      Svara
      • Jag undrar lite eftersom du bara skriver om de gånger du begär committments av andra – hur fungerar du när det begärs av dig? I ett förhållande så är det ju ofta ge och ta. Och en del saker är svåra att lova, så är det ju tyvärr.

        Sen – anledningen till att vi kvinnor reagerar är väl kanske just på grund av att det gäller träning, att du kräver att din sambo ska vara vältränad och fit. Det sticker nog i många kvinnors ögon – jag skulle inte uppskatta den uppmaningen :). Nu har ju ni ett annat skäl – att orka med det nya liv som ni planerar och som i sig kommer att bättra på er fysik.

        Jag hoppas verkligen att ni får ert gårdsliv att funka fint – med eller utan bil 🙂

        Svara
        • Hej Camilla,

          Jag tror jag är klen i genomförande men inte så mycket i tanke.

          Jag är med på att träning sticker i ögonen, men tror du att det hade varit samma läge om vi vänt på det så att min sambo skrivit här och sagt, ”jag önskar att min man kunde nå en sådan fysisk nivå att han kan vara med på vårt äventyr”. Hade alla män sagt unisont, ”nej sådan krav kan man inte ställa i en relation, det är orimligt”. Eller alla kvionnor? Den här bloggen och det liv vi faktiskt försöker leva handlar inte om rätten till sin eget liv i isolation från övriga familjen eller om rätt en till högsta möjliga bekvämlighet. Och där finns det ingen konflikt mellan min sambo och mig. Tvärt om!

          Så mitt inlägg var inte primärt inriktat på att min sambo i isolation skulle vara ”fit”. Som jag tror du anade så handlar det om det jag skulle kalla stridsduglig :).

          Svara
          • Ja du käre Onkel – tror tyvärr att du har rätt att reaktionen inte alls varit densamma om fallet hade varit omvänt.

            Jag tror att bara det liv ni kommer att leva kommer att göra er stridsdugliga båda två 🙂

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna

%d bloggare gillar detta:

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies. mer information

Dina cookie-inställningar för denna webbplats är satt till ”tillåt cookies” för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för cookies eller om du klickar ”Godkänn” nedan så samtycker du till detta.

Stäng