God morgon kära bloggläsare! Idag får du följa med i en mailväxling jag haft med bloggens läsare. Den här typen av diskussioner är inte alldeles ovanliga och jag försöker alltid besvara alla frågor och kommentarer i alla forum. En anledning till det är att jag tror att jag står för något bra, något som andra kan ha nytta av. Om du tycker det, eller har haft direkt nytta av något jag gjort så kan det vara ett skäl att stödja det som görs här. Här hittar du detaljer om hur det skulle kunna gå till. Nu till diskussionen.
Hejsan Onkel,
Jag har börjat läsa din blogg från inlägg 1. Jag är nu på s 30.
Det jag undrar över är om du känt dig ensam om dina tankar du haft eller dom fenomen du reflekterat över i din blogg?
Alltså, har du i ditt liv och i synnerhet från det att du startat bloggen känt att du är ensam om att reflektera över sådant som du reflekterar över?
Känner du att när du skriver ett inlägg och får kommentarer att dessa kommentarer inte riktigt möter dina tankar i den mening som du hoppats på?
Stämmer det att din hjärna inte kan sluta reflektera oavsett om det är på morgonen, dagen, kvällen eller i sömnen? Stämmer det att du egentligen vaknar upp varje morgon med en ny frågeställning?
Upplever du att din hjärna alltid är på och att du läser in allt och även det som inte sägs eller inte syns?
Känner du att du kan ta upp ett ämne som egentligen är ganska uppenbart att en människa måste fundera på men att ingen annan riktigt förstår vad det är du försöker komma till eller varför du ens tänker tanken?
Upplever du att du aldrig riktigt kunnat dela dina reflektioner då dina samband du tycker dig se är uppenbara för dig men inte alls för andra?
Stämmer det att det finns tillfällen när din hjärna slutar arbeta och det är när du dricker alkohol?
———————-
Det här var inledningen på vår diskussion och den är intressant. Här har läsaren börjat läsa igenom alla inlägg på bloggen – det är faktiskt många som gör det när de kommer hit (!) och börjat fundera på vem jag är och hur jag fungerar. Kanske för att kunna relatera till det jag skriver, eller för att kunna förstå om jag har något beteende som gör att ”jag är som jag är”. Här är mitt svar:
Hej,
Det är lite att läsa på bloggen!
Nej, jag tycker inte jag är så ensam faktiskt. Jag hade synpunkter på mitt jobb exempelvis och det sista jag gjorde vara att leda en specialforcering vi var tvungna att göra för att hinna med en leverans. Det största problemet var att alla var minst lika omotiverade, eller oftast mer, än vad jag var. Så jag var inte ensam alls i min känsla på exempelvis arbetsplatsen.
Kommentarer på bloggen kan ibland hamna lite utanför det jag tänker, men det beror också på att vi alla har olika referensramar. Det är ganska normalt.
Jag har skrivit mycket på bloggen för att jag tyckte det gav mig något och det gav mig ett nytt sammanhang som gav mig energi och glädje. Det gör att mycket av bloggandet lika mycket kommer från glädjen att skapa och skriva som det faktiska ämne jag tar upp.
Ibland ser jag det uppenbara som andra inte vill se, men nästan alltid så beror vår skillnad i tolkning av att jag ser och säger det som inte får eller bör ses eller sägas. Det opponerar sig människor mot, men du skulle sett mina sista veckor på jobbet, då människor släppte fasaden. Jävlar vad negativa de var. På min arbetsplats var många mer lessa på mycket skit än jag var.
Min hjärna går på högvarv när jag blir uppjagad och ältar. Det är inget som jag känner någon som helst vilja att hantera med alkohol. Inte heller fungerar det något vidare. Jag använder alkohol som en sorts belöning, tyvärr ofta i konflikt med det jag önskar göra rent allmänt. Så min alkoholkonsumtion intresserar mig för att den är i konflikt med den jag önskar vara och det jag önskar få ut av livet, men den är en markör för att jag ”unnar mig något”. Det är alltså ingen ”medicin” för mig i någon form.
Intressanta frågor, kommer de från dina egna referenser eller är det det du läser in i bloggandet.
Mvh
Anders
———————-
Kort svar: Det finns inget i dina tankar, eller det sätt du resonerar och hur du beter dig, som skiljer sig från mina tankar och mitt beteende. Vi är skrämmande lika till tankar och beteende. Skrämmande lika. Min fru säger detsamma.
Lite längre: Jag har för det mesta trott att jag är ensam om att reflektera på det sätt jag gör men inser nu att så inte är fallet.
Att läsa dina inlägg är som att läsa mina tankar i strukturerad form och det är ju oerhört trevligt för mig då jag spar tid och år. Du är ingenjör och jag är ekonom. Men vi är båda filosofer. Kombinationen ingenjör och filosof är bra då du har en naturlig fallenhet att metodiskt angripa (närma sig som du skulle ha sagt) ett problem och systematisera och göra filosofiska frågor logiska och möjliga att förstå och konkretisera. Dessa kan annars vara alltför abstrakta. Men jag upplever att du ofta kommer i mål vilket är fascinerande.
Du strävar efter att uppnå lycka. Det är uppenbart när jag läser dina inlägg och kan argumentera för det med citat och peka på inlägg efter inlägg men passar det. Har jag missuppfattat din intention så har jag läst fel blogg.
Att sträva efter och uppnå lycka är något jag själv dedikerat försökt uppnå sedan 2007 när jag gjorde en liknande förändring i mitt liv som du gjorde sommaren 2017 (som i dina tankar började många år tidigare). Jag kan inte säga att jag uppnått lycka men jag har kommit fram till både ett och annat under resans gång. (Jag har haft massor av tid att reflektera, fundera, utveckla mig själv och göra då jag skapade ett företag år 2007 med syfte att ge mig massor av tid och lyckades. 2007 föddes mitt första barn och redan då insåg jag att man (jag) inte kan lönearbeta och samtidigt leva. Det går inte. Farbror Fri beskrev detta väldigt bra genom sin jämförelse med solsystemet och arbete. Han menar på att lönearbetet är solen och allt annat i livet helt enkelt får anpassa sig vilket jag vägrade och fortfarande vägrar. Jag föddes inte för jobba och sedan bara dö. Det vägrar jag tro!
2013 upplevde jag att jag funnit vägen och det gjorde jag delvis men inte riktigt helt rätt blev det trots allt. https://cornucopia.cornubot.se/2013/09/gast-fredagsmys-en-till-skuldsatt-pappa.html
Dina strukturerade tankar har däremot hjälpt mig lägga mitt pussel här i slutet extremt fort och det känns extremt rätt. På bara några veckor har jag skapat ett pussel jag ser motivet av (för en gång skull) vilket jag inte gjort tidigare. Nu ser jag vad jag arbetat för och jag ser bättre hur jag ska uppnå känslan av lycka.
Det jag kommit fram till, genom att läsa om mig själv i dina inlägg du skapar, är att lycka är ett tillstånd av en positiv känsla som är genuin. Lyckan kan uppenbara sig överallt och när som helst och den gör det. Men är vi inte mottagliga för dessa små sekvenser av lycka så finns inte lyckan. Då kan man, som du gör nu, skapa en miljö (eller ramverk som du själv hade uttryckt) som möjliggör för människan att bli naturligt mer mottaglig för dessa tillfällen av lycka utan att det kostar dig något. Små små droppar som ger så otroligt mycket för livet.
När du såg (och säkert fortfarande ser) din fru och dina döttrar hjälpas åt med varandras hår (som du beskriver i ett inlägg) är ett sådant tillfälle av genuin lycka. Stämmer inte det? Det är ju obetalbart och något som jag känner så otroligt mycket för. Det ögonblicket är i min värld ren lycka. Nästan så att jag börjar gråta bara av tanken av hur fantastiskt det måste ha känts för dig. Fantastiskt!
Visst kan vi hitta lyckan även på Mall of Scandinavia eller i kontorslandskapet men problemet med det ramverket är att det inte är långsiktigt hållbart. Utöver det tror jag att det är en annan sorts lycka som mer är artificiell (om nu inte allt är det) vilket innebär att den typ av lycka kommer kräva mer med tiden. Den typ av lycka kan nog snarare kopplas till njutning vilket faktiskt inte är lycka i den bemärkelse du finner i det ramverk du skapat på din gård. Ett annat ramverk skulle kunna vara i vilket hem som helst när exv strömavbrott råder. Visst blir vi människor levande när samhällsfunktioner tappar sin funktion och vi tvingas leva på riktigt.
Du föreslår flera likriktade metoder att uppnå lycka. Dessa presenterar du mycket väl i ditt manifest med dina hörnstenar och metoder. Genom att göra sig av med saker, boka av aktiviteter, sänka sina krav, acceptera förändring, anpassa sig för yttre faktorer, släppa taget, sysselsätta sig fysiskt och vistas mer utomhus skapar du alltså en miljö för att bli mer mottaglig för nuet och därigenom fånga dessa små tillfällen som bjuds av genuin och ärlig lycka.
Genom att spara pengar och investera dessa så tar du helt enkelt bort all fokus kring konsumtion och nya dimensioner av livet skapas. Stillheten öppnar dig för nuet vilket är centralt. Att inte konsumera ger ingen lycka i sig. Det kan däremot vara ett medel och ett mycket effektivt sådant. (pga just denna teori frågade jag dig om det hypotetiska i att jag skulle ta alla dina aktier och istället garantera dig 14 000 kr/mån livet ut. Det fanns alltså en djupare tanke med frågan jag ställde)
Givetvis kan man finna lycka om man lönearbetar, om man bor i stort hus, om man fyller upp det med en massa fina prylar och äger en massa bilar. Jag tror numera också att det bör gå att finna lyckan på chartern. Men skillnaden mellan dessa miljöer/ramverk (gård i skogen med egenförsörjning/Lönearbete mellan 07:00-18:00 och dyra bilar) är att i den senare så finns där ett brus som gör att man missar alla dessa små små tillfällen av lycka. Det skapar tomhet och en känsla av total meningslöshet.
Trevlig söndag!
——————–
Jag har fetat textbiten ovan och lagt in lite länkar i originaltexten.
Tack,
Jag tycker du förstått mig helt och hållet rätt och det är roligt att det jobb jag lagt ned kommer till nytta. Även om det är lite förvirrat ibland 🙂
Mall och Scandinavia kan ge lycka men den är som drogens ”fix”, snabbt övergående. Det är problemet. Chartern biter sig fast bättre men kräver mer av dig i form av tid och pengar. Kan man då hitta något som kräver mindre men ger minst lika mycket ska man jaga det är tanken.
———————-
Jag tycker den här diskussionen är intressant eftersom läsaren ser vad det är jag letar efter och kallar det lycka. Det är sant! Det här är egentligen en lyckoblogg om ni inte förstått det förut. I den insikten finns naturligtvis också då frågan vad lycka är. Det ber jag att få återkomma till.
Nu ser jag gärna dina tankar här i bloggen!
Vilken härlig diskussion! Jag tycker att det är oerhört synd att många missar vardagslyckan. Som fina flätor, en unge på filt i trädgården som läser högt (hög av att kunna läsa själv), nybakt bröd, ett härligt och glatt samtal som familj runt matbordet, färska ägg, fågelsång, sommarregn, vacker frost, varmt hem när det är novemberrusk ute, en bil som funkar, gummistövlar, någon som bryr sig om, djupa samtal, gemensam strävan, gräva ett potatisland, sy nya kuddar, vikt tvätt, nytvättade golv, diskmaskin (jag älskar min diskmaskin), barn som leker, barn som vill vara med sina föräldrar, föräldrar som vill vara med sina barn, släktband, djur, att kunna lära sig nya saker, sitta i soffan med ett barn i famnen samt allt annat vi kan välja att finna lyckan i. För det är ett val, och om jag har svårt att välja lyckan behöver jag antingen förändra min attityd, eller förändra mina omständigheter så att jag har närmare till att känna lycka i vardagen.
Hej Marie och tack för en mycket bra kommentar!
Jag önskar jag insett det du säger tidigare i livet.
Jag håller verkligen med, och Mall of scandinavia ger mig mer panik än tillfredsställelse. Där springer massor av stressade människor runt och försöker konsumera så mycket de kan. Värst är i juletider då folk är stressade av all julklappshandel som om att julkpappsprylar vore enda sättet att visa uppskattning till familj och vänner.
Gallerier är jäkligt speciella. Även om jag inte har supersvårt för dem så har det blivit allt mer tydligt att de inte är formade för att passa människor utan just handel. I USA så är de populäraste ”Mallsen” de som främst vänder sig till människor, där kommersen kommer som en del av att det är en plats människor vill vara på. De andra ersätts av näthandel.