Ett enklare liv, är det ett tecken på misslyckande?

Jag postar om ett inlägg  som jag postade första gången september 2014. I slutet fyller jag på med lite reflektioner från de år som gått.

En amerikansk blogg som heter Be More with Less hade för en tid sedan ett inlägg som handlade om fördelarna med Downsizing – inte så konstigt om man ser till bloggens namn kanske – som tog en oväntad vändning. I stället för att predika för de redan frälsta minimalisterna som nickade förstående i kommentarsfälten började flera personer prata om varför man drar ner på utgifterna och att skälen nästan alltid är ofrivilliga (utanför minimalistskaran alltså).

Jag tror logiken är så här: Vi ska sträva efter att öka vår konsumtion. Att lyckas i denna strävan är samma sak som att lyckas i livet. På samma sätt skulle då det omvända gälla, nämligen att en minskad konsumtion är ett misslyckande, eller kanske snarare att endast ett misslyckande i livet och karriären skulle vara skäl till att minska sin konsumtion? Jag ska inte vrida och vända allt för mycket på orsak och verkansambanden utan konstatera att bloggarens inlägg kom att belysa en konflikt; den som frivilligt dra ner på kostnader, bostadsyta och prylar gör frivilligt det som de flesta gör allt för att undvika.

 

Vi kan nog lätt ha fördomar om amerikaner och tro att ovanstående är typiskt amerikanskt. Det kanske det är, men vi har sett liknande tendenser i vår omställning i lilla Sverige. Ja, jag får känslan av att många i vår omvärld undrar lite över vad vi håller på med faktiskt. Här är några frågor som dykt upp sedan vi började förändringen:

  • Ingen bil? Har du blivit av med körkortet?
  • Ingen bil? Kommer inte barnen bli retade i skolan? *
  • Att inte unna sig något orkar ni inte med så länge!
  • Men skulle inte ni kunna ha ett hus?
  • Vad har ni gjort? Har ni behövt frigöra pengar?

Nu har vi flyttat till en rätt så fin adress och lägenhet och när människor väl förstått det så verkar inte vår stora omställning längre så ekonomiskt orienterad. Det verkar gör många mycket tryggare – konsumtionen fortsätter tror dom – och det blir mest frågor kvar kring valet att leva utan bil. Men visst finns det hos många ett frågetecken om vad som ligger bakom och visst får jag ibland känslan av att vissa tycker att vi misslyckats med något även om det inte är klart med vad. Att gå bort från Mercedes, 8 rum och kök, husvagn, självgående gräsklippare mm. var ju att gå bort från det som många strävar efter. Jag törs inte ens tänka på vad som hänt om vi satt oss i hyreslägenhet i ett invandrartätt getto, då hade vi väl blivit anmälda till socialen av någon i familjen eller på arbetsplatsen!

Om andra undrar vad vi gör så är det inte så konstigt att jag själv undrat ibland, av flera olika skäl.

  • Kommer vårt minskade beroende av pengar leda till att vi får lägre inkomster framöver? Skapar vi en negativ spiral? Beslut kring jobb och karriär påverkas kraftigt av att vår ekonomi förbättras snabbt, det är helt klart.
  • Kan vi upprätthålla det här läget eller kommer vi snart ”röra om igen” med husköp, hembio, vinterdäckslagring, bil och spolning av hängrännor?
  • Kommer jag att känna ett tryck av att visa mig lyckad med någon dyr statussymbol?

Om vi kommer påverkas negativt i någon del på grund av vår livsstilsförändring återstår att se. I så fall är det nog troligast kopplat till lön och karriär där drivkrafterna bakom att jobba förändras hos både mig och min sambo. I vissa korta möten med andra kommer naturligtvis också vår framtoning som enklare och mer ekonomiskt begränsade vara oss till last. Men inget av det vi sett så här långt antyder att något annat än ”less is more” är vägen att vandra.

Jag ska avsluta med att säga att även om vissa blir förvånade, eller till och med provocerade, över våra val och förändringar så är många också väldigt förstående och uppmuntrande. Främst verkar förmågan att styra om vårt liv så radikalt som vi gjort vara något som många ändå beundrar.

Blogginlägget som startade den här diskussionen hittar du här: The Upsides of the Downsize.

*Innan svärföräldrarna riktigt förstått att vi bor på en fin adress så var dom faktiskt rädda för att barnen skulle bli retade om vi inte hade bil. Oron var helt kopplad till att vi skulle signalera ekonomisk svaghet, inte att barnen skulle bli mobbade för att vi var miljömuppar eller på annat sätt avvikande.

[2017-01-31] Jag tänker inte riktigt kring frågorna på samma sätt längre som jag gjorde för nästan 2,5 år sedan. Många av våra val har blivit ”oss” och vår referensram har ändrats. Samtidigt har vi blivit mindre låsta i våra tankar och mindre oroade vad gäller förändring. Men det finns stunder då jag känner mig som kusinen från landet i mina enkla byxor, trasiga skor när jag står lite småsvettig efter cykelturen. Andra tillfällen jag reagerar är när jag är inne i andras hem när jag är ute på uppdrag som vicevärd. Så skitigt, trasigt, ”omysigt” – i bemärkelsen att vi saknar inredningsprylar och stämningsskapare –  som vårt hem är är ovanligt. Eller rättare sagt, det finns inte där vi bor.

Men alla val kommer inte från förenklingarna och sparandet. Det faktum att vi har fyra barn bidrar till skitigheten. Till tvätthögen och de trasiga möblerna.

15 COMMENTS

  1. Haha, känner igen mig alltför väl i det du beskriver. ”Ingen bil?” och ”Men skulle inte ni kunna ha ett hus?” är sådant vi får höra hela tiden. Jag upplever att många blir väldigt nyfikna på vår ekonomi och tror att de är diskreta när de försöker fråga ut oss varför vi inte konsumerar som andra. Och många tror nog att vi lever som vi gör för att vi inte har något annat val, att vi skulle vara skuldsatta eller hamnat i ekonomiskt trångmål.

    Jag låter folk tro vad de vill, det känns enklast så. Om man berättar att man egentligen är miljonär slår man upp dörren för både onödig ryktesspridning och oönskat tjat om att ”men det kan ni väl ändå unna er, ni som…”

    Det vi däremot har är ett välinrett hem med den där mysfaktorn du beskriver men det handlar ju om en konsumtion som ägde rum innan sparsamheten kom och tog oss 🙂 Inredningen kommer naturligtvis att bli omodern en dag men det struntar jag i.

    • Hej Snålcoachen,

      Vi har ju några attribut, bland annat vår lägenhet, som gör att de flesta inte vet vad de ska tänka. Trasiga byxor, utslitna skor och en soffa som är närmare 20 år gammal, sett fyra barn och husdjur och som vissa inte sätter sig i i finkläderna utan att ha plast emellan samsas med stenskivor, vitvaror i rostfritt och jobbets Iphone6a.

      Våra barn har effektivt pulveriserat vårt hem!:)

  2. Svarar på din rubrik direkt: tvärtom!
    Ett enklare liv tyder på intelligens och genererar en tydligare här- och nuvaro.
    Folk undrar dock: hur fan kan du leva utan ett jobb?
    Det är min hemlis det. Udda är det dock att sova på en tunn madrass i köket och att inte ha bil trots att vi nästan bor på landet.
    Med köpstopp sedan 1/10-15 är jag en fri människa.

  3. Nu har vi varit arbetsfria i några år. Vi har inte ändrat på vårt sätt att leva jämför med de senaste två decennierna, typ.

    Jag har noterat att människor inte riktigt vet hur de ska se på oss när de inser att vi inte längre behöver arbeta utan är ekonomiskt oberoende. Ska de se oss som vinnare eller förlorare, ska de avundas eller tycka synd. Den ekvationen skulle nog vara mycket enklare att lösa ifall vi ändrade vår livsstil från vanlig modest medelklass till en mer iögonfallande spendersam.

    Till saken hör att vi under förra året försökte öka utgiftsnivån och hoppades vara på god väg (mer utemat, mer resor osv.) men sedan slutade årets utgifter likväl på samma nivå som tidigare.

    • Hej Storugglan,

      Jag har svårt för dom som ska spendera så mycket som fri. Det är ju lite tvärt om känner jag, när jag är ledig lagar jag gärna mat. Sambon bakar gärna. Varför ska vi spendera så mycket då helt plötsligt?

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna