Skuldfri – att leva utan lån (Våra erfarenheter)

Vi lever helt utan lån. Ska vi vara noga så ska vi kanske lägga till ett ”i princip”.

För vi har en liten rest kvar på våra studielån, cirka 50 000 kronor, och så har vi skjutit reavinsten framför oss från hus- och lägenhetsförsäljning, vilket är cirka 130 000 till.

Men vi har inga privatlån eller bostadslån utöver det.

För de flesta är det här en utopi – jag pratar om att äga ett hus utan lån – och därmed inte ha någon räkning från banken varje månad.

Det finns flera skäl till det, de uppskruvade bostadspriserna i storstäderna är en, den allmänna inställningen till boende och lån är en annan.

Alla ska vi följa samma mönster: utbilda oss; se världen lite; spara; låna och köpa hus. Det är som en naturlag som vi alla ska följa.

Att inte fler reagerar på logiken beror nog delvis på att vår allmänna bild av att äga sitt boende är förknippat med så många positiva värden.

Tänk att äga sitt eget hem, då är man sin egen herre. Inte nog med det, en bostad anses alltid öka i värde, åtminstone i storstäderna. Så det är en himla bra affär.

Grattis er som äntligen kommit på bostadskarriärståget verkar många tycka!

Fördelar med att äga bostaden utan lån

Att köpa bostad utan lån – eller amortera av de lån vi har kvar – ger en form av frihet.

Ibland är den friheten väldigt viktig, det kan vara när vi inte mår bra, har ett arbetsliv som inte fungerar eller vill jobba för oss själva.

Men vi ska vara ärliga och säga att friheten inte alltid är lika viktig för oss. När vi gör något vi trivs med på våra jobb och barnen bott in sig med kompisar och skola så är frihet inte alls lika viktigt.

Med det vill vi säga att det finns skäl, ur ett frihetsperspektiv men även ekonomiskt, att leva utan bostadslån men att det endast är en komponent när vi skapar ett bra liv för oss själva och vår familj.

Att säga att vi har ”inga lån på huset” ska inte heller ses som någon form av statusmarkör.

Är det ekonomiskt smart att leva skuldfri?

Sedan 2008 har vi haft en politik i Sverige som blåst under värdeökningen på tillgångar något helt enormt. I ett sådant läge har bostadsmarknaden varit ett under i värdeskapande.

Tänk att kunna köpa något som man får belåna med 85% och se det öka 15% i värde årligen samtidigt som räntan varit någon procent!

Men när man inte längre kan låna högt och i princip leva gratis i sin bostad, utan räkningarna ska betalas, så blir kostnaderna för en bostad reella och snabbt rätt trista.

Kanske stiger räntan så att kostnaden sakta ökar. Kanske kommer nödvändiga renoveringar ovanpå allt annat. Och så finns skulden till banken där.

Funderar vi lite över det här så inser vi snabbt att en intressant alternativ väg i våra liv borde vara att hitta ett sätt att leva där åtagandet inte är så stort. Där våra fasta kostnader för lån, hyra och avgifter är låga samtidigt som vår riskexponering i form av lån är liten.

Det är vägen vi valt.

Vi strävade egentligen inte efter att bli skuldfria och leva utan bostadslån, det är mer en konsekvens av våra val.

En konsekvens som växt i värde och som blivit allt mer framträdande. Numera känns det som en viktig del i våra liv: vi har inga lån!

När jag spanar runt så verkar det finnas, må vara liten men dock, en grupp människor i världen som strävar efter att leva skuldfria.

Det finns dokumentärer på Netflix och massor på Youtube som beskriver olika metoder och livsstilar som strävar efter att göra att liv utan lån möjligt.

Jag vet inte om jag har rätt, men det känns inte alls som idén fått samma genomslag i Sverige.

När vi pratar om framtiden min sambo och jag så är det inte en återgång till ekorrhjulet som skrämmer min sambo, nej hon vänder sig mer mot idén att ta lån för att köpa bostad.

Jag förstår hennes poäng för det är något speciellt med att inte ha någon skuld till banken. Ingen amortering. Ingen ränta. Väldigt litet åtagande.

På något vis har begreppet åtagande blivit centralt i våra liv.

Historiskt skulle jag säga att min åtagandekultur är stark och att det är en god egenskap. Idag skulle jag säga att jag i mångt och mycket omprövat min inställning i alla delar.

Mina åtaganden i privatlivet har mest blivit en belastning och de åtaganden jag gjort i arbetslivet har lönat sig dåligt.

Alla runt oss vinner på att vi gör åtaganden. De vinner på att vi lovar saker och känner att vi har skyldigheter och förpliktelser.

De vinner på att vi skuldsätter oss för att handla, inte minst bostad. Kanske är det just därför det är så få som ifrågasätter den konventionella skuldkarriären som är norm?