Då är pensionsuppgörelsen klar. Jag länkade tidigare i veckan till en kort notis i Aftonbladet och hade lite synpunkter i största allmänhet där. Aftonbladets text var inte helt korrekt (bland annat höjs inte lägsta pensionsålder till 63 utan 64 år). Men det ändrar egentligen inget i sak för det som jag vill prata om idag. Nämligen vår syn på pension, arbete och konsumtion.
Just diskussionerna kring pensionsuppgörelsen ger oss nämligen en väldigt god startpunkt för en att studera några olika vyer som finns i vårt samhälle när det gäller arbete, fritid, konsumtion och vårt bidrag i den så kallade tillväxten. Vi börjar först med att backa tillbaka i historien – till mitten av förra århundradet – med ett citat från Ernst Wigforss.
Man tror knappt det är sant! Är dessa ord från en Socialdemokrat? Wigforss tillhörde den del av socialdemokratin som utveckade det idépolitiska arbetet och stod på sig i frågor om individens frihet. På den tiden fanns en tydlig intelligensia knyten till rörelsen som idag inte finns och bristerna syns i dagens syn på tillväxt och den förhärskande arbetslinjen. (Källa: Tankegods.se)
Ja citatet kommer alltså från en Socialdemokratisk finansminister och ska enligt uppgift sagts någon gång under mitten av 1900-talet. Här kan vi utläsa att Ernst W. ansåg att samhällets utveckling skulle gynna individen och att förändringen skulle ske genom att vår frihet ökade. Vi skulle köpa tid, plats för individen, i vår nya välfärdsstat.
Jag har själv delat citatet ovan på Twitter de senaste dagarna och många har gjort tummen upp och delat vidare. Det låter så klokt och så fjärran dagens tongångar. Men det går att vara lite kritisk till citatet om man önskar. Dels så har synen på arbete lämnat jordbrukssamhällets syn, där kan man jobba olika mycket kanske, men arbete försvinner aldrig, inte heller behovet av att kämpa för sin överlevnad. Samtidigt finns här en syn på arbetet som något som inte är så önskat – troligtvis färgat av industrialismens genomslag – och alternativen är ganska kulturelitistiska. Vi skulle skapa, dansa, måla eller sjunga.
[su_note note_color=”#e3ffff” radius=”5″]Läs gärna våra tankar om hur man bäst reducerar sin arbetstid. Vi har provat att gå ner i arbetstid, tagit sabbatsår och flörtat med tidig pension. Just nu jobbar båda vuxna i familjen heltid igen. [/su_note]Idag tillskriver vi arbetet som platsen där allt gott ska ske i den så kallade arbetslinjen. Utgångspunkten i argumentationen idag är att vi måste jobba. För oss själva och samhället. Jobbar vi inte så dör vi förtid. Nedsupna och understimulerade. Marginaliserade utanför samhället. Samtidigt sviker vi systemet som dragit på sig samma obegränsade konsumtionsbehov som vi gjort, i jakten på oändlig lycka. Om vi alla jobbar så strävar vi alla mot samma mål. Vi vill ha nya bilar och större rondeller; nya mobiltelefoner och bättre stridsflygplan och vi vill äta bättre samtidigt som vi vill ha fri sjukvård. Egen konsumtion hand i hand med samhällets. Ett samhälle som växer och konsumerar. Ingen kan säga emot för allt blir så mycket bättre!
Vad som är hönan och vad som är ägget vet jag inte riktigt. Om vi svängt i synen – bort från industrialismens ganska negativa syn – på arbete så att vi nu allmänt tycker det är en fantastisk övning och därför tycker att vi ska och kan konsumera mer, eller om vi ser konsumtion som så nödvändig att vi ska arbeta till varje pris, vet jag inte. Men helt klart så kräver dagens hejdlösa konsumtion, privat så väl som offentligt, att arbetslivet fungerar och bidrar i våra liv i stället för motsatsen. Där är vi inte idag. Den ende som faktiskt lyfter fram det i debatten är Jonas Sjöstedt. Han var ”mycket kritisk” till den reform som presenterats:
– Det är hundratusentals människor som kommer att drabbas, säger han. (Källa: Aftonbladet)
Problemet är att hans inställning, i det mesta är, för mycket underdog för att passa en stor grupp människor. Han lyfter fram pensionerna som en sorts räddningsplanka för de som inte orkar jobba längre, något det är men som det knappast endast är.
Jonas är kvar i industrialismens syn på jobb, samhälle och människa och blir därför ganska strandad. Ur synk med sin tid hävdar han – med gott stöd – att många inte ens orkar jobba fram till 61-års ålder. Som vi var inne på så ser samtiden det numera som ett straff att inte kunna arbeta. Därför är samhällets ansvar inte längre att försörja de som inte kan jobba längre, innan uppnådd pensionsålder, utan att i stället öppna möjligheten till nya jobb.
På något vis lever trots allt tron på pensionen – arbetslinjens ensidiga predikan till trots – som ett andningshål för många av oss. Pension var i grunden något vi införde för att människor som inte kunde jobba inte skulle svälta ihjäl. Den bilden har ändrats radikalt under de senaste decennierna. Nu är pensionen en avrundning på livet där vi ska njuta på ”ålderns höst”. I det sammanhanget så innebär dagens pensionsreform att samhället blåser oss på tid (undre gränsen för pension ändras från 61 till 64) och vi kan då dra följande slutsats:
Docenten Gabriella Sjögren Lindquist, som är docent i nationalekonomi vid Inspektionen för socialförsäkringen, ser tydliga vinnare och förlorare. De födda 1959 och senare är förlorare, menar hon. (Källa: SVT)
Problemet är att den här synen på pensionen som en sorts bonus, som nog är rätt utbredd, egentligen aldrig fått fotfäste i systemet. Tvärtom så är vi på väg tillbaka – efter en tid då vi minskade arbetstiden, sänkte pensionsåldrarna och förlängde föräldraledigheten – in i ett synsätt där pension ska vara försörjningsstöd i livets slutskede. I det har Gabriella, sin docenttitel till trots, inte riktigt greppat den nu rådande arbetslinjens syn:
Professor Joakim Palme, som är professor vid statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, reagerar på frågan om vinnare och förlorare.
– Jag tycker frågan är fel ställd. I pensionsnivå vinner man ju för varje ytterligare år man arbetar, säger han. (Källa: SVT)
Joakim Palme har helt vänt på kuttingen – i synk med arbetslinjens syn på samhället – och applicerar ett rent ekonomiskt perspektiv på arbete och icke-arbete. Att jobba längre gynnar oss! Det ger oss, så väl som samhället, en vinst. Underförstått är den vinsten inte tid, utan det är något annat. Troligtvis nya bilar och rundare rondeller.
[su_divider top=”no”]
Det finns flera problemställningar jag skulle vilja lyfta fram i debatten kring vårt arbetsliv, samhälle och liv som jag inte tycker dagens debatt diskuterar eller hanterar.
- Den första handlar om hur mycket tid vi måste arbeta för systemet. Hur stor kostym ska vårt samhälle ha? Hur mycket måste vi och ska vi jobba för det allmännas konsumtion?
- Den andra frågan handlar om den personliga konsumtionen. Hur mycket ska vi handla och vilket ansvar har vi för vår egen finansiering av exempelvis pension. Vi ”drabbas” ju inte av ålder. Det är få saker som är mer förutsägbart faktiskt. Om vi vill ha en gyllene pensionsperiod hur ska den i så fall finansieras och vad är samhällets del här.
- Den tredje frågan är arbetslinjens positiva syn på arbete. Jag har jobbat på en arbetsplats där människor slutade efter en dag. Jag har varit på en arbetsplats där en person kräktes när hen såg ingången till sin arbetsgivare. Jag har jobbat i miljöer där sommarpraktikanter från universitetet inte kunnat köpa att den nyvunna insikten i verkligheten representerade deras framtida arbetsliv, efter någon timme på sitt sommarjobb. Allt under de senaste tio åren. Det här kan inte samhället göra ett skit åt. Snarare försvåras situationen av att vi har så hög kostnadsnivå per arbetad timme (kopplat till de tidigare två punkterna) i vårt samhälle att vi måste effektivisera mera. Sitta mer trångt, stressa mer, verka med färre stödresurser och arbeta fler timmar i vårt arbetsliv.
Vi måste hitta ett system där vår vardag – i arbete eller annan sysselsättning – är bättre. Där vi har möjligheter att naturligt köpa oss tid för vårt överskott, om det är det vi önskar. Vi måste ha en mer flexibel arbetsmarknad. Vi måste hitta metoder att hantera dagens stressiga arbetsliv. De måste vara mer nyskapande insatser än – som vi haft på någon arbetsplats – att tvinga oss att ta en timmes lunchrast för att minska stressen (vilket innebar att vi jobbade gratis på lunchen). Samtidigt måste åldersdiskrimineringen bort – den börjar enligt vissa rapporter redan i 40-årsåldern – och vi måste hitta ett sätt att gå in och ur olika sammanhang i samhället under hela vår livstid.
Naturligtvis är jag inte själv om insikterna kring svagheterna i dagens arbetsliv. Men jag kan känna att sättet frågeställningarna adresseras lämnar rätt mycket mer att önska.
https://youtu.be/mqTsSto4vf4
Om dom nu drar 18,5 % av lönen till framtida pension så är man fullt berättigad till att fråga sig: vad fan får jag? ?
Enligt kalkylen hos MMM så är man väl ekonomiskt fri och oberoende efter ca:35 år med den sparkvoten, hur mycket pension ger den efter 40 års arbete….. ?
Mvh snickar’n
Tyvärr har pensionssystemen alltid varit underfinansierade i Sverige om jag förstår historien rätt. Det är alltid någon annan som betalar. Så du betalar inte enbart till dig idag, du betalar även till de som är pensionärer nu. Men om du får något själv när du blir gammal är mer tveksamt. Så din tanke är relevant, men helt bortdribblad i politik för 30-50, ja kanske 70 år sedan.
Det är bara att byta tomteluvan mot dumstrut i år, som alltid!