Hur mycket pengar till hade vi behövt för att det här skulle bli perfekt?

Förra helgen avslöjade jag att allt kanske inte blivit som tänkt här i friheten. Jag tog upp de punkter jag tycket påverkade oss mest just nu och det blev en blandad kompott som bland annat omfattade skolor som inte klarar av att följa skollagen och bristande förmåga att hålla vår budget, som vi i kalkylerna satt till 20 000 kronor per månad, här på vår gård.

Intresset för det här inlägget har varit stort. Och tolkningarna omfattande och olika. Är jag bitter nu? Gick vi in i det här med alldeles för snäva ekonomiska marginaler och kalkyler? Vad kunde vi gjort annorlunda? Här lever vi i rena vilda västern, har vi tappat all kontroll? Vad är orsak och verkan? Gud vilka dumma val vi gjort och som vi saknar vision!

Jag skrev inte inlägget med insikten att det skulle läsas som det gjorts. Trots att det som bloggare naturligtvis är fantastiskt roligt att nå en stor publik, och skriva saker som både berör och engagerar, så är jag inte säker på att jag skrivit inlägget om jag förstått vad det skulle innebära och hur de skulle tas emot. Åtminstone hade jag utformat det väldigt annorlunda. Att leva offentligt som jag, och vår familj i någon mening gör, genom bloggen har såväl sina för- som nackdelar. Fördelarna är många, bland annat att vi lär känna massa nya intressanta människor och att vi av många ses som “socialt lättillgängliga”, vilket innebär att vi är lätta att ta kontakt med. “Den där bloggare, där uppe ….” är ett uttryck som många använder här i bygden och det avdramatiserar oss som familj och ledet till många intressanta kontakter. Nackdelen är att då vi i vissa delar utmanar normerna och i det kanske framstår som människor med låg social rang också möter massor av människor som måste distansera sig från oss. I verkliga livet eller på sociala medier. Vårt liv utmanar och irriterar mer än det lockar. Det kan vara kul någon gång men blir rätt tjatigt i längden. Dessutom är vi i familjen Onkel Tom inte den typen av människor som går längs väggarna och skäms för vår existens, så ifrågasätts vi så svarar vi.

I relation till inlägget förra helgen, och i det jag skrivit ovan, finns det något vi kan lära? Är det något vi kunnat göra annorlunda som gjort livet lättare? Som tagit bort misslyckanden och saker som inte blivit som tänkt? Främst då ställs frågan ur ett ekonomiskt perspektiv. Har vi gått på ledighet för tidigt? Hur mycket mer pengar skulle vi behövt för att det här skulle bli riktigt bra? Svaret på frågan är att jag inte vet. Jag är inte riktigt säker på att jag ens vet var jag ska börja i ett försök att hitta ett svar. Det känns lite som att någon frågat en person som är glad för att den just slagit nationellt rekord på 100 meter, hur mycket högre hen måste hoppa höjdhopp för att bli bäst i världen på 400 meter.

Vi har inget stort behov av att rätta något, i stort har det här varit en succé! Även om vi beaktar det vi helt misslyckats med. Det påverkar möjligheten att svara.

En annan viktig anledning till att jag inte har något svar har att göra med det jag skrev igår. Vi mäter inte vårt liv i vad vi vill eller ska köpa. Så det finns inte en lista med saker som vi borde köpt eller vill köpa här. Har vi behövt något så har vi faktiskt köpt det. Kanske inte utan att pröva andra vägar, men har det inte gått så har vi tryckt på köpknappen. Och då har vi handlat det vi vill. Det finns egentligen bara en sak som hamnat mitt-i-mellan som jag kan tänka på nu och det är att jag skulle vilja ha en fyrhjuling med vagn, främst för skogsarbete. Att ta hand om ved och virke är för svårt som det är nu. Och då pratar vi om transporten från skogen upp till området kring vår lada. Men en investering går inte att motivera ekonomiskt, så det är som det är. Ekonomin var som mest ansträngt inledningsvis då vi handlade massor av ting till gården. Det är historia nu och har den känslan har sjunkit undan, vilket är värt att notera för tydligheten här.

Så måste vi också beakta att vi under det här ett och ett halvt året inte alls haft ont om pengar. Vi hade en stor skatteåterbäring som kom i somras, vi har bidrag – under läsåret – på i storleksordningen 15 500 kronor per månad. Och börsen har, trots ett rejält tapp på slutet, fortfarande gått plus. Så vi har mer pengar nu än när vi flyttade ut. Så vi upplever ingen nöd.

Visst kunde vi lejt ut en del jobb på hantverkare för att höja statusen på huset snabbare, men för oss är det enkla livet vardag idag. Dessutom har vi börjat resan mot ett modernt badrum med tvättmaskin och torktumlare. Köket kommer vi jobba med i vår. Så det känns inte så långt borta, utan istället väldigt kul och intressant. Men återigen, vi har inte fokuserat på vad vi inte har och vad vi borde köpa. Vi fokuserar på vad vi vill göra. (Vi vill inreda köket smart, inte köpa spis, om ni förstår vad jag menar.) Det, känslan av att vilja göra, uppfattar jag som en känsla som förstärkts. Så när vi flyttade hit var det för att leva lugnt och enkelt. När energin kommit tillbaka, och vi känt ökad tilltron till att vår ekonomi är relativt sund, så har intresset för att göra hela tiden ökat.

Tredje delen som påverkar oss mycket är att vi idag räknar med att jobba igen. Hur, var, i vilken form är oklart. Men det är inte viktigt för oss att aldrig arbeta. Jag hade gärna jobbat med mitt egna. Skrivit, bloggat, filmat, föreläst och coachat andra. Haft saker på gården som jag jobbat med som gett viss intäkt. Men det har jag svårt att idag tro att det kommer ske. Jag har fått känna på. Insett svårigheterna och begränsningarna och bestämt mig för att lägga det åt sidan. Inte heller är jag i behov av lugn och ro som jag var för ett par år sedan.

Så vårt liv är inte pengafokuserat idag. För att vi skulle kunna tillskriva pengar ett större värde så hade vi varit tvungna att ändra våra liv. Vi hade behövt sitta på ett skriande behov av att renovera med hjälp av hantverkare. Önskat framstå som mer lyckade via exempelvis valet av bilar. Vi hade behövt flytta fokus på vad vi vill göra här, till var vi vill resa eller göra någon annanstans. Och det känns inte alls attraktivt. Där är inte vi nu.

Så jag vill inte råda någon att skjuta på sin dröm att vara fri på grund av ekonomin, utifrån våra val och livserfarenheter. Tvärtom så visar vår erfarenhet på att korta pauser i livet, som inte behöver kosta så mycket, har stort värde. Och att förutsättningarna ändras hela tiden så planera inte för resten av livet.

Kanske kommer det här med i någon form i boken jag jobbar med. Jag har inte bestämt mig ännu. Idag ska jag skriva ett kapitel  som handlar om svårigheten att låna pengar på banken, om man inte har någon inkomst. Sedan återstår två, kanske tre kapitel, som ska skrivas. Därefter är det dags att börja jobba med texten.

Vad säger ni, har ni frågor på detta? Kommentarer?

Onkel Tom, eller Anders Gustafsson som jag egentligen heter, driver den här bloggen. Här pratar vi om vår tid och våra pengar. I stora drag kan vi säga att vi pratar om hur vi styr våra liv för att leva friare och intressantare liv.

Titta bland kategorierna i menyn här ovanför så ser du vad vi pratar om i detalj.

Läs gärna min fria e-bok som jag skrivit för dig som vill leva ekonomiskt fri för en kortare eller längre period.

Jag har nyss fyllt 50 och har fyra barn och sambo. Vi bor i Sundbyberg sedan 2019. Innan dess drev vi en liten gård i Småland under ett par år. På den tiden var vi aktiva inom FIRE-rörelsen och predikade för ekonomiskt oberoende och tidig pension. Nu är vi åter i ekorrhjulet :)

Det här med att hoppa ur ekorrhjul och säga nej till tråkiga vardagar har intresserat mig sedan 2013. Det som nog gör den här bloggen lite unik är att jag närmat mig frågeställningen på så många vis. Inte minst har jag försökt förstå och påverka min roll i det hela.

Utbildningsmässigt är jag civilingenjör. Jag har på det varit doktorand, men fullföljde aldrig den banan. På senare tid så har jag även läst psykologi på universitetsnivå.

Du hittar min email-address på den lilla mailikonen här nedanför. Där hittar du också länken till bloggens Youtube som du gärna får prenumerera på.