Placera postade just en notis med följande rubrik ”Drastisk minskning andel par med gemensam ekonomi”. Ursprungligen kommer resultatet från en undersökning Nordea genomfört. Följande är saxat från notisen:
Bland gifta par har andelen som har helt gemensam ekonomi sjunkit från 70 till 51 procent under den senaste sjuårsperioden. Bland sambopar har motsvarande andel minskat från 38 till 24 procent.
51% av de gifta paren har gemensam ekonomi!? För mig låter det helt sjukt. Själva giftermålet innebär att paret i någon mening bildar en juridisk enhet. För mig räcker det i princip att om vi lägger oss i samma säng på kvällen så lägger vi också pengarna i samma pott vid löneutbetalning. Att inte göra det som gifta måste bygga på någon typ av missförstånd, eller?
Jag kommer tänka på ett par vi umgicks lite med långt tillbaka under studietiden. Han jobbade och tjänade pengar och hon var student. De ville åka på gemensam semester men hon kunde inte spara ihop till sin del så han gick ut och köpte nya fälgar till bilen för de pengar ha sparat ihop. Han hade så det räckt till hennes del också, ”men det var inte så det fungerade” i den relationen.
Ja, för mig följer gemensam ekonomi av beslutet att leva tillsammans även om jag förstår att det kan uppstå situationer där separat ekonomi minskar friktionen mellan två som lever tillsammans. Men att lösa problem genom att sitta och hålla på sin lilla pengahög för sig känns lite som att komma överens om att sterilisera sig så man inte blir gravid med någon utanför förhållandet.
[su_box title=”In och rösta!”]
Loading ...[wp_ad_camp_2]
Vad säger ni?
Givetvis gemensam ekonomi där lönen går in på delat konto samt att vi även har betalkort kopplade till gemensamt konto för hushållets inköp. Lika självklart nu när hustrun hemma och föräldraledig som när vi hade två inkomster av lön och som det kommer bli när jag går hem som föräldraledig och hustrun får löneinkomst igen.
Ja, då kör ni som vi gjorde/gör. Det känns ju helt rimligt.
Hej!
Håller helt med dig fast i mitt fall handlade det om när vi fick barn. Bestämmer man sig för att skaffa barn tillsammans så kommer livet tillsammans som en självklarhet sen om man är sambo eller gifter sig kan kvitta. Fördelen med detta är ju att det aldrig blir tjat, gnäll eller bråk om pengar utifrån orättvisa. Det är som att tänka att nä men sambon är mammaledig så hon kan leva på sina 8k och ta hand om barnen så kan jag leva upp mina 20k+ och lägga dem på mig själv…
// OlaSlayer
Det blir kanske aldrig tjat, gnäll och bråk utifrån orättvisa men infinner sig inte en känsla att man måste be om lov för att handla för de gemensamma medlen?
Behövs inte om man har budget
Ja, barn förstärker logiken. Men även utan så är det ju jäkligt rimligt att man delar ekonomin lika om man lever tillsamens.
För min det finns det inte på kartan att ha delad ekonomi. Självklart hjälper man varann och den med mer cash för stunden bjuder såklart till lite extra men det där med ett gemensamt konto känns inte aktuellt.
Men det bygger ju på att man båda tjänar pengar såklart. Ditt exempel med fälg-paret är lika otänkbart det.
Hej Aktiepappan!
Men om ni bor tillsammans, delar ni lägenheten i två delar också då? Bilen ni åker i finns det en din och min del. Vad jag menar är att ni samsas ju i vardagen och jämkar utan att det är avigt. Varför blir det svårt när ni ska se till er ekonomi?
Om inte fälgexemplet är applicerabart på er relation, hur skulle ni i så fall löst problemet som det exemplifierar?
Lätt! Hade jag haft cash och flickvännen saknat det hade jag bjudit henne såklart. Jag delar inte mitt liv med någon jag inte vill bjuda på både det ena och de andra.
Däremot att känna att jag måste fråga någon om lov om jag ska köpa något. Det går bort.
Det är flera saker i påståendet som är konstigt Aktiepappan.
Om man gifter sig och bildar familj så har man bestämt att leva tillsammans. Då bjuder man inte varandra. Det gör man innan man gått tillsammans i en enhet.
Att leva med någon innebär för mig att man är beredd att diskutera och jämka. Det är inte samma sak som att fråga om lov.
Det finns givetvis 2 sidor av detta mynt.
Mamma och pappa hade inget skrivet, trots delad ekonomi rent praktiskt. Det slutade med att vi barn fick gå genom helvetets portar och tillbaka när pappa gick bort. Visst, det finns juridik som styr detta, men det finns även komplicerade fall och en hel del moral som vävs in i det hela.
Hej KTM,
Kan du förtydliga vad du menar. Om din föräldrar var gifta så hade de gemensam ekonomi i dödsbots mening, och vad var problemet?
Kan tex finnas särkullsbarn.
Jag tycker det beror lite på vilken ekonomisk situation man har.
Tjänar man väldigt olika så borde man seriöst överväga delad ekonomi. Man har ju förhoppningsvis i stora delar ett gemensamt liv.
I min och min frus fall så har vi inte delad ekonomi. Åtministone inte som frågan ställdes, nämligen att man har HELT delad ekonomi. Vi för över en summa som med råge täcker våra löpande kostnader till ett gemensamt konto. För övrigt så ligger pengarna på enskilda konton. Men då är några punkter viktiga att ha i åtanke:
1. Vi har ganska likvärdiga löner. Jag tjänar mer än min fru, men det är ingen avgörande skillnad. Vi behöver således ingen utjämningspolitik för att det inte ska bli orättvist.
2. Vi gör av med mycket mindre än vad vi tjänar. I snitt har vi haft en sparkvot på över 60% i år.
3. Det känns på något sätt bra att behålla sin individ lite i förhållandet och ha något som man helt själv förfogar över. Som ni ser på sparkvoten så är vi inte direkt några storshoppare, så det har ingen praktisk betydelse, men ändå…
Så i vårt fall så har vi liksom inte sett någon anledning att slå ihop all ekonomi. Det är inte värt besväret.
Vi har även sett till att ”hacka” systemet genom att ha 0 kr i bankavgifter. Vi har konton (utan några kort) i Skandiabanken, kreditkort via Preem, bolånet hos Avanza och ”bankomatkort” via Forex.
Men för sakens skull, finns det något sätt att ha helt gemensam ekonomi (tekniskt sett) utan att behöva betala något för det?
Hej Fredrik,
Jag vet inte om du skrev rätt i första meningen, eller? Tjänar man väldigt olika så borde man väl ha gemensam ekonomi, eller? I så fall tycker jag ditt resonemang hänger samman.
Det jag inte förstår är om du och din partner är gifta så har ni väl tekniskt sett gemensam ekonomi, eller? Hemmet äger ni tillsammans och allt som ni efter inköpstillfället tjänar och köper kommer primärt ses som gemensam egendom och förmögenhet av exempelvis myndigheter, även om undantag görs. Om ni skiljer er så är jag ganska säker på att jag läst domar som tydligt anger att exempelvis besparingar ska delas lika. Arv fungerar på samma sätt.
Så varför har ni gått in i ett avtal om att slå era påsar ihop och sedan säger att ni inte gjort det? Även om det inte är ett stort praktiskt problem för er+
Hm, det blev lite oklart. Givetvis menade jag att man ska ha gemensam ekonomi om man tjänar olika. (jag tänkte nog shared och skrev delad, vilket blev lite olyckligt)
När det gäller din fråga, så känns det lite som vi diskuterar teknikaliteter.
Om det är som du säger, att om vi är gifta så har vi tekniskt sett gemensam ekonomi, så blir väl grundfrågan ”Bland gifta par har andelen som har helt gemensam ekonomi sjunkit från 70 till 51 procent under den senaste sjuårsperioden” onödig. För då skulle den ju definitionsmässigt vara 100% (om man inte har äktenskapsförord)? Så jag antog att det inte var det vi diskuterade.
Det väcker dock frågan om hur de som svarade på Nordeas enkät resonerade? Man kan ju tolka det på olika sätt.
Att gifta sig innebär praktiska finesser. Man slipper skriva testamenten och blanda in jurister för att få partnern att ärva om någon olycka är framme. Förutom att man visar varandra och omvärlden att man tycker om varandra och vill leva tillsammans.
Kanske är det syftet som är det intressanta att diskutera. Om man inte har gemensam ekonomi, varför har man inte det? Är det så att man inte har det för att man inte litar på sin partner så känns det som det är ett helt annat problem som vi diskuterar.
I vårt fall så har vi inte helt gemensam ekonomi för vi ser ingen direkt anledning till det. Jag kan tycka att det är lite skönt att känna att om jag vill köpa en ny cykel, eller ett nytt objektiv till kameran, så kan jag göra det utan att få ”godkännande” från frun. Även om det med största sannolikhet inte skulle vara något som helst problem, och vi förmodligen diskuterar större inköp ändå.
Så för att återkomma till din slutfråga om ”varför vi har gått in i ett avtal om att slå ihop våra påsar och sedan säger att vi inte har det ”, så vet jag inte riktigt.
I någon mening kanske vi har gemensam ekonomi. Isåfall visar det på problemet med hur man ska svara på Nordeas undersökning.
Men jag ser det inte som att vi har behållit någon form av självbestämmande över våra egna lönekonton i syfte att undanhålla något från den andra partnern. Utan mer som att man fortfarande har kvar lite av sin individualism och inte 100% är den gifta personen.
Jag inser dock givetvis att det är mycket enklare om båda alltid har pengar över i slutet av månaden…
Tack för ett bra förtydligande Fredrik. Jag håller också med om att ett överskott i slutet på månaden gör diskussionen teknisk.
Dessutom, som du är inne på, så är det ju svårt att förstå vad delad ekonomi är om man exempelvis beslutat att köpa hus tillsamman. Om man fattar ekonomiska beslut tillsammans borde man rimligen ha någon form av gemensam ekonomi kan jag tycka.
Innebär detta att ni har ett gemensamt sparkonto också? Det kan ju vara så att den ena vill spara i aktier och den andra på sparkonto. Då måste det bli uppdelat, sen vad som händer med den ena parten vid en börskrash får stå för honom/henne.
Hej Wernetoft,
Jag tror jag förstår din poäng, men den är lite för endimensionell. Säg att du sparar på banken och din fru investerar i börsen som kraschar. Vad händer då om ni ska skiljas tror du? Myndigheterna kommer ju anse att ni har ett gemensamt sparat kapital och min bild är att det inte finns en chans att säga ”jag har mina pengar kvar” medan min partner slösat bort sina.
Fullständig tankevurpa att ha gemensam ekonomi, tycker jag!
Givetvis ska paret leva på samma levnadsstandard men det är ju en helt annan sak!
Att den ena partnern har en högre sparkvot under delar av livet är helt naturligt och skapar ett jämlikt förhållande där ingen av ekonomiska orsaker är tvungen att stå ut i ett otillfredsställande förhållande!
?
Hej Kalle56,
Ja vi har tangerat det här förut. Hur ser din mekanism ut för att båda i relationen ska ha samma levnadsstandard om inkomsterna är väldigt olika?
Givetvis anpassar den med för tillfället starkast ekonomi sig till en nivå där den svagare är bekväm!
Åker din familj på semester med ett annat par som har sämre ekonomiska förutsättningar, väljer varje vettig person, att anpassa aktiviteterna så att ingen behöver känna sig underlägsen!
Om en multimiljonär lyckas charma en liten studentska, så vill han väl inte förnedra henne med att göra flickan ekonomiskt beroende av honom!
Det samma gäller i en familj!
Visst har det i alla tider funnits män som har varit tvungna att köpa sig en partner men det borde inte vara något att sträva efter!
Under pågående partnerskap äger varje individ sina egna tillgångar och skulder enligt lagen, att det blir annorlunda vid en separation är en helt annan sak!
Ytterligare en fördel vid äktenskap är att du vet att din partner dellar ditt liv, för din skull och inte för din plånbok! Hon har ju ett ekonomiskt incitament att göra en päronsplitt!
Men hur skapar ni balansen rent praktiskt var frågan.
Det må vara så att varje individ äger sina egna tillgongar och skulder enligt lagen men du kan inte bortse från hur upplösningen av ett kontrakt ser ut. För mig handlar idéhistoriskt äktenskapet om att två personer går samma och från den punkten agerar som en kraft. De som skapas, eller sumpas under äktenskapets löptid, delar man solidariskt på. Min tolkning är att de lagstadgade mekanismerna kring äktenskapet speglar det.
Etik, moral och samhällsstrukturerna är nog relativt entydiga tycker jag.
Det är nog en högst personlig tolkning du gör av ”Etik, moral och samhällsstrukturerna”!
Du lever kvar i bilden av att man ska leva på 100% av sin möjliga levnadsstandard!
Du kan vara lycklig med din fattiga studenska och leva själv som en student, även med miljoninkomster!
Min äldsta svärson praktiserade det under 5 1/2 år i Uppsala. Det blev en mycket bra start för hans ekonomiska liv!
Kalle56,
Äktenskapet har sina grunder i tusenårig kristen etik och moral. Hanteringen av ekonomin när exempelvis en part är hemmafru/man är en modern frågeställning som definit ansluter till etik och moralfrågor. Så att det skulle vara så personligt eller provokativt det jag sa köper jag inte.
Sedan har jag full förståelse för att vi är en av de mest individualistiska samhällen som finns och någonsin existerat. Att diskutera det innebär att man tangerar etiska och moraliska frågor.
Jag har överhuvud taget ingen åsikt om vilken nivå man spenderar på i förhållandet.
Är målet att bli nerskottad med en rejäl hög guldtior på den yttersta dagen?
Nej, jag ser inte naturlagen i att ha gemensam ekonomi. Hur många förhållanden spricker inte just pga ekonomisk irritation? Det finns massor av sätt att skapa rättvisa – att lägga alla pengar i samma hög är inte ett av dem.
https://sparosverige.blogspot.se/2016/05/gemensam-ekonomi_19.html
Hej Micke,
Som jag kommenterat nedan så är giftermålet ett avtal om att lägga pengarna i samma hög för mig. Det är den praktiska konsekvensen av giftermål.
Rent juridiskt är det inte det. Ingenting hindrar att ett gift par separerar sin ekonomi. Om du och din fru låter gemensam ekonomi bli den praktiska konsekvensen av ert äktenskap är det ett val ni gör.
Håller inte med. Det finns domar, utan att jag är expert, där detta har prövats. Jag tänker bland annat på ett fall där kvinnan köpte böcker och mannen byggde en båt. Mannen hävdade att han bara brukat sina pengar klokare än kvinnan. Rätten fann inget skäl då att döma till mannens fördel utan hävdade giftorätt.
Även vid utmätningar prövas detta och det är därför vanligt att man gör bodelning för att separera makars ekonomi när risk för konkurs föreligger. https://sv.wikipedia.org/wiki/Giftor%C3%A4tt
Jag har svårt att se det på annat sätt än att äktenskap i praktiken innebär att ekonomin är gemensam. Om annat önskas krävs särskilda avtal och konstruktioner. Därav äktenskapsförord och bodelning.
Du blandar ihop pågående och avslut av äktenskap!
Hur menar du?
Du blandar ihop hur lagstiftningen ser ut under ett äktenskap med hur det ser ut när det ska upplösas.
Ja, du skriver ju lösningen själv på slutet. Avtal och gemensamma beslut möjliggör för er att välja den konstruktion som passar bäst för er. Och för just er kanske det är helt gemensam ekonomi som passar bäst, det ska ingen annan lägga sig i. Men helt uppenbart är det inte den bästa lösningen för alla.
Nej du Tom, här är du allt ute och cyklar! När man gifter sig ingår man ett avtal om att den dag man skiljer sig ska man dela lika. Inget annat. Sen kanske du tar det på ett annat sätt men det är inte grundregeln.
Därmed inte sagt att det ena är rätt eller fel. Det viktigaste är nog att man gifter sig med en person som har samma syn på det där med delad ekonomi.
http://www.juristbyran.com/Rad-och-Tips/att-tanka-pa/gift/
Tack för länken.
Giftorätten har sina rötter i lagstiftning från 1700-talet. Tror du vår individualistiska syn speglade rätten och tankegången då. Min tolkning är att den ökade individualismen i samhället ligger bakom en ändrad syn som du ger uttryck för. Min tolkning är fortfarande att äktenskapet är en sammanslutning där ni kommer överens om att gå samman.
På 1700-talet hade vi i princip inga individuella rättigheter att tala om så det har du säkert rätt i och såväl äktenskapsbalken som våra domstolar har utvecklats sedan dess.
Jag är dessutom en extremt frihetstörstande människa och jag tror att jag och du inte ska gifta oss. Bättre då om jag och Sparo ger det ett försök. ?
Aktiepappen,
Jag gratulerar dig till ditt val av partner! 🙂
Men är inte det också svaret på frågan, skiljer döden varandra åt så ärver den kvarlevande (vanligen) det gemensamma bohaget. Skiljer man sig tidigare så delar man på två, på vilket sätt får man mer om man håller det separat innan?
I min värld så går det inte att ”separera ekonomin” med mindre än att man reglerar ingående tillgångar i form av äktenkapsförord eller bodelar.
Har en sambo sedan 4 år (inga barn). Hon har lägre inkomst, så jag täcker hyran för att vi skall kunna göra roliga saker ihop. Sen delar vi på utgifter för mat och hushåll, samt turas om att ta restaurangnotor. Men sen lägger hon flera tusen i månaden på kläder där jag istället har lagt upp ett sparande eller köper presenter till släkt och vänner som fyller år. Jag skulle aldrig våga dela ekonomin helt pga hennes köpbeteende, samtidigt som att hon kanske inte vill lägga ut pengar när jag köper en gåva för 1000 kr till min bästa vän (han som är givmild och jag får ge tillbaka).
Hej Olikaolika,
I min värld så känns det som ni har en bit kvar till att hitta ett gemensamt liv. Frågar du mig så måste du ju rimligen förhålla dig till din sambos köp. Antingen njuter du av henne i vackra kläder eller så anser du att pengarna skulle användas till annat.
För mig är kraften i ett förhållande just att man synkar samman sig kring gemensamma mål.
Konstigt att resonera som att vissa lösningar är mer naturliga än andra utan att utgå ifrån vad man vill uppnå. Nu resonerar du endast utifrån din känsla och levererar en åsikt.
I stället för känslor och åsikter så hade en intressant utgångspunkt varit slutsatsen från Nordeas privatekonom i artikel. Hon ser detta som en positiv utveckling som ”borgar för en jämställd parekonomi”. Varför gör hon det? Har hon rätt i sin slutsats? Finns det någon invändning? Det hade varit intressantare att läsa om.
Det viktiga, tycker jag, är att man delar på gemensamma utgifter utifrån ekonomiskt styrka. Den som har mer betalar också mer.
Till gemensamma utgifter räknar jag även bortfallet av inkomst vid föräldraledighet och tidig pensionering.
Hur gör alla ni som ser gemensam ekonomi som så naturlig och självklar (och jag anar en viss moralisk finhet också), delar ni även i förekommande fall på pensionssparande, tjänste-, premie- och privat (allt går att lösa med monetära överföringar till ISK i den svagare partens namn)?
Nu ska du inte vara så där ugglan!
Det måste ställas på sin spets, för att skapa trafik!
?
Ja, anade nästan det. Så tänkte jag skulle bidra med lite upprördhet ☺. Men i sak så undrar jag verkligen hur onkel tänker i det han skriver, i synnerhet med tanke på hur deras kapital är fördelat inom familjen. Vill minnas att det inte är ”gemensamt”.
Jag skulle vilja skruva det där med ’Den som har mer betalar mer’. Är det inte rimligare att man betalar det man själv använder. Om ena parten vill äta utelunch varje dag medan den andre lagar billiga lunchlådor. Är det då rätt att ta de pengarna från samma konto?
”Den som förbrukar mer får betala mer” känns rimligare enligt mig.
Till saken kan läggas att jag varit både gift och sambo med separerad ekonomi och inte haft ett enda bråk angående ekonomi eller pengar. Inte någongång!
Det jag skrev gällde ju gemensamma utgifter. Vad som är gemensamma utgifter måste man kunna resonera sig fram till tillsammans. Uteluncher räknar jag inte som gemensamma, såvida de inte äts tillsammans ?
Men jag tycker att stora utgifter som mat, hushåll, bostad osv ska man dela på i proportion till inkomst.
Jo men ska man då dela upp inköpen av mat utifrån om de köps för gemensamt bruk eller för den enes matlåda?
Jag förstår såklart vad du menar. Jag vill bara få fram att det finns så många olika delar i vardagen där det blir en svår gränsdragning. Sammanfattningsvis skulle iaf inte jag vilja leva med någon som var superpetig med de här grejerna. Ska man bo ihop måste man vara generös med varann.
Hej Storugglan,
Jag har svarat Kalle i stora delar. Naturligt – om det var så du tolkade mitt svar – i det här sammanhanget kopplar till äktenskapets 1000-åriga historia och väldigt gammal lagstiftning samt praktisk tolkning vid till exempel utmätningar och mekanismer som bodelning.
Det står varje par fritt att välja, jag uttalar mig dock utifrån mina värderingar och de kan knappast ses som speciellt provocerande med det jag angett ovan.
I vår familj har vi alla tillgångar gemensamt, men vi har inte beaktat framtida inkomster via exempelvis pension. Det missgynnar min sambo sett över livet om vi skiljer oss eller om jag dör tidigt. Men jag ser inte det som en tankevurpa. Att ha en relation innebär inte absolut rättvisa, inte heller att var och en positionerar sig för framtida separation.
Jag vill nog mena att förvissa sig om att ena parten inte allvarligt missgynnas vid eventuell skilsmässa eller dödsfall är minst lika avgörande som gemensam ekonomi i meningen delade konton. Det handlar för många, i första hand kvinnor. inte om ”absolut rättvisa”, utan om risken för allvarliga negativa utfall. Det handlar inte heller om att ”positionerar sig” för framtida separation, utan att positionera sig tillsammans för framtiden, för de olika vändningar den kan ta, och där ingår för inte alltför få både dödsfall och skilsmässa.
Det finns ingen som helst motsättning mellan gemensam ekonomi och positionering inför framtiden, inkluderat skilsmässa. Pengar går att öronmärka för den enas pension o dylikt även utan delad ekonomi.
Får intrycket att flera delad-förespråkare i denna roliga debatt tror att gemensam ekonomi innebär att helt handla i blindo utan verklighetsförankring.
Men då tycker vi uppenbarligen lika i denna fråga.
Vi har gemensam ekonomi. Ett lönekonto, en budget, gemensamma sparkonton, äger halva huset var. Vi pratar ekonomi med varandra och med barnen. Det är inte mina pengar och dina pengar, det är våra pengar och vi vill att de skall bidra till vårt gemensamma liv. Ibland vill jag spendera lite på mig själv, ibland vill min man ha något till sig. Det som kostar mest är ju alltid barnen 🙂
Gemensam ekonomi är så mycket mer än alla pengar in på samma konto. Det bygger på att man pratar om pengar och om prioriteringar. Jag praktiserade detta innan vi började använda YNAB, men ett sådant budgetprogram hjälper till att strukturera tänket kring pengar. Nu är vi i fasen att äldsta sonen skall börja lära sig prioritera vad han vill göra med sin veckopeng. Han handlar mycket godis men det är hans prioritering just nu och jag skall inte lägga mig i. När han blir äldre skall han få vara med i familjens budgetdiskussioner. Även om barnen inte bidrar med egna pengar in i familjen är de en del av familjen och skall därför få vara med och prioritera vad vi gör med familjens pengar. Barn vill gärna ha en massa saker och det är lika bra att de lär sig att pengar är en begränsad resurs men att man kommer långt om man vet vad man vill använda pengarna till.
Jag är präktig, jag vet 😉
Hej Malin,
Jag vet inte om du är präktig. För mig låter det du säger helt naturligt.
Hur skulle det fungera om vi vore två företag som skulle slå oss ihop kan vi ju fundera över. Om jag representerade ena företaget och du det andra och du hävdade att vi skulle hålla saker och ting separerade så skulle jag bli rätt nervös. Jag skulle till och med hävda att du skaffade dig brofästen för att skapa egna nyttor i relationen.
Pengar är ju bara medel för mål i livet. Jag kan inte se att jag skulle kunna vara i en seriös relation och bo, än mindre vara gift och ha barn, med någon utan att ha gemensam ekonomi. Tycker det är ogint mot den som tjänar mindre eller har mindre tillgångar när man kämpar för att få ihop vardagen tillsammans.
Amen!
Pengar är ju bara medel för mål i livet. Jag kan inte se att jag skulle kunna vara i en seriös relation och bo, än mindre vara gift och ha barn, med någon utan att ha separat ekonomi.
Anser inte att äktenskapet som onkel hävdar har något överhuvudtaget med kristendom eller moral att göra!
Äktenskap finns i alla typer av religioner och även bland folk som helt saknar låsaskompisar!
Att bli vuxen handlar om att ta ansvar över sina beslut och vad resultatet blir av hur man agerar i livet!
Orkar man inte jobba extra för något mål man har, så måste det leda till någon konsekvens, någon stans i framtiden!
Att äktenskap ska rädda en människa från att behöva bli vuxen är skrämmande!
Hej Kalle! Jag håller verkligen med dig. Men är inte säker på att jag förstår kopplingen till min kommentar. Menar du att det är skrämmande med ogina delad-ekonomi-personer som inte vill bli vuxna, eller att det är vi gemensamma-mål-gemensam-ekonomi-förespråkare som inte vill det?
Vad gäller äktenskapet så kan jag väl säga att för mig som valt att gifta mig handlar äktenskap bla om att visa för världen att vi är ett team i livet! Även gällande ekonomin (även om det inte var det vi firande på bröllopet kanske). Såklart behövs inte giftermål för det, men för mig var det en milstolpe. Hade jag inte vågat satsa på att teama med någon som kanske en dag får hälften av vad jag ägde innan hade jag lika gärna kunnat låta bli att gifta mig. Äktenskapsförord är inget för mig! Satsa högt, lev med förlusten OM den kommer. Då kan en gräma sig över pengaförlust men vara stolt över att ha vågat satsa helhjärtat på en relation.
Tack Onkel Tom för ett debattvändligt inlägg 😉
Hej Fruminimera!
Tack, jag anade inte riktigt att det skulle skapa sådan debatt faktiskt. Men det var riktigt roligt att det engagerade så.
I övrigt delar jag din uppfattning. Ett team = en ekonomi!
Håller med fullständigt. Undrar hur många kvinnor som inte skulle göra det. Och de som godtar en man/partner som inte vill ha delad ekonomi när man är gift antar jag är personer som inte värdesätter sig själva tillräckligt eller bara finner sig i att vara till lags i rädsla för att inte kunna hitta bättre partner.
Menar absolut inte med detta att man måste dela på allt hela tiden utan att båda har en generös attityd gentemot varandra och inte undanhåller den andra sina pengar. Tänker på pengar som energi. Om man håller alltför hårt i dem och är ogin så ser man sig som kraftlös och kan inte ge ut eller dela med sig av dem/sin energi för att man behöver allt för sig själv. En sådan svag man vill åtminstone inte jag ha något seriöst ihop med.
Jag tror så också. Har tyvärr en hel del bekanta som tycker det är pinsamt att prata pengar. Som oroar sig över sin pension efter att ha varit hemma länge med flera barn, men inte vågar ta upp det med sin partner. Det är sorgligt!
Bra tanke att pengar är som energi! Så ska jag pröva att tänka. Just nu ser jag pengar som ett flöde som jag försöker plugga igen när det väl nått mig; så att de inte bara flödar vidare. Kanske kan energitänkandet hjälpa på traven!
Sverige är det mest individualistiska landet i världen sägs det när man pratar nationella trender. Jag tror vi ser det tydligt här.
Sen kan det vara en man som inte tycker han har rätt att konsumera sin hustrus gigantiska kapital, som hennes tidigare släktled slitit ihop.
Tror inte deras slit gjordes för att en för dom helt främmande och obesläktad man skulle avstå från att växa upp och ta ansvar för sitt liv, utan parasiterna på kvinnans kapital!
Håller nog med dig. Men vad tidigare släktled gjort och tyckt har enkom betydelse om moralkakorna antas leva över tid, är det inte viktigare/mer relevant att de nu levande gör det bästa av vad som bjuds (t.ex.sätter sprätt på kapitalet).
Kalle56,
Jag fattar inte riktigt din poäng. Om en fattig och en rik gifter sig och tillsammans bestämmer sig för att exempelvis driva ett jordbruk tillsammans går det då inte för att alla inte kan lägga samma insats eller lever den fattige upp den rikes pengar om det går dåligt?
I min värld så skapar man ett team när man gifter sig. Det betyder inte att all rim och reson försvinner.
Aldrig i livet gemensam ekonomi!
Däremot självklart med lika ekonomiska resurser och individuella pengar som man själv förfogar över.
Recept: Samtliga inkomster i en hög, betala gemensamma utgifter. Återstoden delas mellan sambor/makar och är egna pengar att använda efter eget gottfinnande.
Vad är gemensamma utgifter? Fasta kostnader? Mat? Husrenovering? Reskostnader? Barnens aktiviteter? Semesterresor? Allt detta är ekonomiska prioriteringar som man behöver en gemensam syn på. Det är ju konstigt om mamma stannar hemma när pappa och barnen åker till Legoland för att hon inte vill använda sina pengar för att åka dit. Eller om en i familjen vill köpa en utegrill men inte resten av familjen, skall de få titta på när det vankas grill? När barnen behöver kläder, vems konto skall det betalas från? Och vem skall bestämma hur mycket kläderna får kosta?
Eget gottfinnande kanske fungerar till viss del men om man vill leva tillsammans behöver man se till varandras gottfinnande också, vuxna som barn. Och då behöver man nog vara överens om vad familjens pengar skall användas till.
Det vi anser vara gemensamma utgifter stämmer väl med dina exempel, dvs ganska mycket ingår i de gemensamma utgifterna.
Den för oss stora finessen med egna pengar som spenderas (eller sparas) efter eget gottfinnande är att t.ex jag kan köpa något som partnern tycker är komplett vansinnigt, men hon kan likväl glädjas med mig då det bara belastar mitt konto. Om inte denna möjlighet stod till buds skulle jag nog välja ett liv som eremit.
Om man köpt grillen tillsammans måste man göra rent sin halva av grillgallret själv då? 🙂
Bra frågor som ju visar att de flesta som säger ”delad” i praktiken har gemensam men gör någon sorts markering med skilda konton.
Det här ämnet är det krut i!?
Kommer ihåg en ljummen kvälll vid havet, på en strand på vägen till Burma.
Vi och ett annat par skulle äta middag vid ett bord i sanden, precis i strandkanten.
Ett annat Svenskt par i våran ålder kom fram och frågade om dom fick äta middag med oss fyra.
Givetvis sa vi och dom slog sig ner.
Mannen inleder middags konversationen med frågan. ”Har ni gemensam eller delad ekonomi.”
Eftersom vi fyra i vårt sällskap är två helt olika par i den frågan, var det ingen risk det skulle bli någon pinsam tystnad under den middagen! ?
Ja, det här engagerar mer än barnförsäkringar.
Kul!
Nu verkar det ju vara 50-50 i åsikter i denna fråga. Så alla verkar ju kunna bli saliga och finna en partner på sin tro!
Tror en stor del av skillnaden i synsätt är om man är amerikaniserad eller påverkas av brittiska värderingar.
I USA frågar dom. Hur mycket pengar har kvinnan?
1 miljon $. Blir svaret.
I England frågar dom. Hur mycket pengar har kvinnan?
Hon är god för 50000 £ om året. Blir svaret.
Många anhängare av gemensam ekonomi, är det min erfarenhet, ser pengar som något som ska konsumeras, på ett eller annat sätt!
Medan den andra sidan ser det som en skog, som man vårdar och kan skörda tillväxten på.
Klokt talat! Om båda parter är överens om det ena eller andra alternativet (konsumera/skörda tillväxt) så är nog gemensam ekonomi möjlig. Då återstår frågan finns såna par, där inte båda är konsumister?
Håller inte med, ser inte kopplingen alls.
Jag ser det precis tvärt emot, vi har pengarna tillsammans för att de ska vårdas till döden skiljer oss åt och därefter gå i arv i generationer (i bästa fall).
Vi har helt gemensam ekonomi, för mig har det aldrig funnits något alternativ. Båda lönerna in på samma konto och det finns inget mitt och ditt.
Jag tjänar 2-3 gånger mer än min man, så det skulle kännas mycket märkligt för mig om vi skulle ha delad ekonomi, eftersom han aldrig skulle kunna leva på den standarden jag kan leva på.
Varför kan du inte leva på en standard som han har råd med?
Tänk om mannen väljer att vara hemmaman för att den totala ekonomin tillåter. Då pajar ju i princip ditt resonemang samman. Eller?
Om parbildningen skulle begränsas till dom som är fullständiga tvillingsjälar i allt, skulle det inte bli många barn gjorda!
Det är tillräckligt svårt att hitta någon, där bägge parter kan överse med motpartens fel och brister!
Det gör att delad ekonomi är en bra lösning, för så många som tydligen 50%.
Vi får finna styrka och glädje i partners olikheter och försöka komplettera varandra.
Fan vet om jag skulle stå ut med att leva med någon som vore en kopia av mig själv!
Det gör ju att man älskar sin hustru högt, att hon stått ut med en i 45 år!
Tack alla som kommenterar! Otroligt vilken fart det blev. Jag går igenom i detalj i morgon bitti och lägger mig i där jag tycker jag behöver!
Det här slår det klassiska inlägget om barnförsäkringar i responsen.
Håller med om att de är märkligt att leva ett gemensamt liv och ha skilda plånböcker, skrev faktiskt ett inlägg idag om min syn på det och hur vi gör. https://framtidarikedom.blogspot.se/2017/05/att-leva-med-delad-ekonomi.html
Hej, det är ju en lite mer teknisk syn än min utgångsvinkel som är ”gifter man sig så teamar man upp”.
Här fanns det många kommentarer! Min ståndpunkt är redan väl beskriven. Gemensam ekonomi är ett givet val. Jag kan tänka mig att det ibland är jobbigare än delad ekonomi då det tvingar fram samtal om värderingar, tid mm. Det tvingar en att växa samman.
Japp, och det är ju det man vill göra när man bestämmer sig för att leva som ett par tycker jag.
Så finns ju äktenskap/samboförhållanden med särkullsbarn.
Här kommer testamenten och äktenskapsförord till hjälp när/om man vill skydda sin livspartner från de egna barnen vid dödsfall.
Med företag, fastigheter etc så har vi någon form av blandekonomi….. Funkar för oss
Ja, förutsättningarna varierar och lite pragmatisk får man nog vara.
Till och börja med så förstår jag inte de som är gifta och svarar att de inte har delad ekonomi. De har nog missförstått något…
Men till frågan; jag är sambo och vi har till viss del delad ekonomin. Jag hade inte kunnat vara i den relationen annars.
Vi delar lika på boendekostnad och jag tar 2/3 av matkostnader. Resten gör vi som vi vill med. Detta eftersom vi har väldigt olika syn på ekonomi samt att jag är väldigt beroende av att känna ”frihet”. Jag vill inte behöva be ngn om lov för att köpa en grej (eller spara) och jag vill inte neka någon annan att göra det heller. Nu är jag väldigt intresserad utav sparande och aktier vilket min sambo är raka motsatsen till. Jag vill arbeta heltid för att kunna spara mycket och hon vill arbeta deltid för att kunna vara ledig mer och njuta av tiden. Att vi skulle dela ekonomi skulle ta bort all min motivation att lönearbeta. Jag skulle nog inte ”orka” jobba heltid om hon inte vill och vi hade haft delad ekonomi.
Nu är det ju inte så att jag lämnar min sambo helt i det ekonomiska utan jag har t.ex stått för hela handoenningen i vårt köp av radhus (eftersom jag sparar så hade jag pengarna, har dock skrivit juridiska papper att vid ev. bodelningen så vill jag ha handpenningen tillbaka), hjälper henne att sponsra resor när vi ska göra detta.
Hej Jonny,
Jag läser och tolkar er situation helt annorlunda utifrån mina värderingar.
Att ha gemensam ekonomi betyder inte att ni måste tycka och göra lika. Ni kunde leva i samma upplägg som ni har nu men ha gemensam ekonomi.
I själva verket så har du accepterat att du och din sambo agerar på olika sätt men du bygger ditt eget imperium inom förhållandet. Så ni lever egentligen ett liv där ni är överens och du njuter av din sambo och hennes sätt att leva sitt liv, men tar det som intäkt för att bygga en egen förmögenhet.
Lite tillspetsat men det är helt i analogi med tidigare kommentarer om klädesköp mm.
Hej
Vi har olika stora löner. Under våra år tillsammans har vi lagt ihop våra löner till en inkomstsumma, lagt ihop alla utgifter + gemensamt sparande som vi har under en månad, som inte är av privat karaktär(frisör exempelvis). Tagit den totala inkomsten minus den totala utgiften och det överskott som då blivit har vi delat på. Dessa blir våra egna pengar som vi handskas som vi vill med.
Vi har resonerat att vi båda arbetar lika mycket och efter allra bästa förmåga och då skall inte den som tjänar minst drabbas hårdare än den andre som har högre lön.
Tydligast blev väl detta när vi hade små barn och en av oss var hemma och skötte om barn och hem med allt vad där ingår. Min inkomst var då mycket lägre än min mans men min arbetsinsats var efter bästa förmåga och i tid minst lika stor som hans. Det lilla överskott som blev av våra gemensamma inkomst när räkningar var betalda delade vi på.
Denna modell har fungerat bra i 35 år och vi har aldrig haft några arga dispyter om pengar.
En modell som jag kan rekommendera till andra yngre
Låter helt rimligt och beskriver hur normala parrelationer fungerar tycker jag.
Onkel Tom
Tycker du inte att du går över gränsen vid ett flertal tillfällen i dina kommentarer? Det finns alltså bara ett sätt som är rätt och allt annat rör sig om icke normala och dysfunktionella parrelationer?
Med vänlig hälsning
J
Du får nog vara tydligare om jag ska ha något svar.
Exakt så gör vi, den allra bästa modellen för oss. Men det är inte vad jag kallar gemensam ekonomi. I gemensam ekonomi finns inga ”egna” öronmärkta pengar.
Jag tror många pratar om varandra och jag tror folk som tycker likadant svarade olika på den undersökningen.
Par som har delad ekonomi rent tekniskt med egna bankkonton/sparande kanske i realiteten har mer gemensam ekonomi än ett par som har rent tekniskt ”allt in på ett konto” men där uppenbarligen en person styr och bestämmer. Det jag precis beskrev har vi otaliga kombinationer på.
För egen del handlar det i grunden om kärlek och en samsyn och samförstånd kring ekonomi. Vi pratar och vi kommunicerar. Vi har olika konton med egna sparanden men vår ekonomi är egentligen gemensam eftersom det är en mer komplex fråga än vad man kan tro men den grundar sig i ett hälsosamt förhållande, respekt och samsyn.
Klokt.
Jag är inte heller så teknisk i mina tankar. Om det är ett eller två bankkonton är inte så intressant. För mig handlar det om ”åtagandet” som görs i en relation.
Det intressantaste här är att det mest verkar vara män som vil ha delad ekonomi och kvinnor som vill ha gemensam. Undertonen är ”för annars gör min fru av med alla mina pengar”. Jag tycker det känns en aning unket och omodernt faktiskt. Gifter man sig så kan man väl prata om sådana saker på daglig basis, annars kanske man inte skulle gifta sig från första början. Blir både lite chockad och förvånad över att det ens är en diskussion, jag trodde verkligen att alla som var gifta hade delad ekonomi. Så gammalmodig är jag.
Ja jag är på samma spår och tänker ganska lika. Möjligtvis så ska du väga in vårt väldigt individualistiska samhälle också.
*gemensam ekonomi
Ja, vad har vi egentligen? Vi är gifta med lika utbildning och ungefär lika lön, endast gemensamma barn och ungefär lika ”ekonomiskt sinne” så har vi något som VI tycker funkar.
Vi har gemensamt matkonto, gemensamma boendeutgifter (lån, vatten, el mm). Men vi har enskilda egendomar eftersom vi har ärvt tex (delar av) fastigheter. Så fastighetsavgifterna och andra utgifter på respektives ”stuga” får var och en betala själv. Det är helt enkelt lättare att hålla reda på och särskilja utgifter man har med sina syskon om det inte blandas in i vårt gemensamma.
Vardagsluncher går på eget konto. Eget klädköp också.
Vems tur det är att tanka bilen eller att betala in pengar till klasskassan (jodå, presenter till lärarna är det högsäsong för nu) brukar ge sig.
Men vi har egna konton där lön och utdelningar hamnar (eftersom vi båda av gammal vana har varsin ”gammelbank”). Och vi behöver inte fråga vid större/dyrare köp, men gärna informera varandra.
Vårt största bekymmer har väl varit att pussla semesterdagar med föräldraledighet. ”jag måste ta ut x semesterdagar i sommar för min bank är full, sen tar jag det vi har kvar i fled för barn A”. Det var tider det!
Hej Spargrisen,
Det är nog lite som de flesta här. Att det går att hitta vägar och att det ni gör funkar för er tvivlar jag inte på. För mig är det principiella intressant. Och då är det ju lite kul att ni verkar leva tillsammans men anser att ni ändå ska ha en privat ekonomisk sfär.
Håller med om att det är principiellt intressant. Jag tror mest att det är ren lathet hos oss att vi inte har slagit ihop våra påsar helt. Finns liksom ingen anledning att sälja av en eller två depåer (med den roliga 30% skatten) bara för att öppna ett nytt gemensamt sparande tillsammans.
Nej, det är ingen religion. Det är principen som är kul att diskutera.
Det här blir kommentar 100! 🙂
Vilket tryck i diskussionen! När jag skummar här ovan så funderar jag på om det även handlar om just hur mycket paret vill konsumera i allmänhet? Om båda vill köpa en massa saker hela tiden så blir det kanske svårare att dela än om det råder samsyn om att spara så mycket som möjligt. Om någon av oss i min relation behöver något, typ portföljen har gått sönder och går inte att laga och att ta med en plastkasse med papper till jobbet är inte lämpligt, så peppar vi varandra för att få ändan ur att köpa. Vi litar helt på att om någon vill ha något extravagant bortom sparplanen så pratar vi med varandra och eftersom sådant shoppingsug så sällan inträffar är svaret från den andra alltid att göra/köpa/satsa!
Ja tänker som du. Vi har inte så många inköp att bråka om faktiskt och om vi har det så brukar det inte vara något problem.
Jag har än så länge delad ekonomi med min sambo. Passar vår situation bra 🙂 Men man vet aldrig hur det kommer bli i framtiden…
Vi har gemensam som sambo också, allt annat vore lite löjligt i vårt fall. Men jag var nog mest ute efter gifta par i min diskussion.
Är inte gifta, och hade helt olika ekonomiska förutsättningar när vi träffades. Har lika lön och har utvecklat ett gemensamt synsätt på ekonomi. Men de aktiv/passivar sen innan, gör att vi måste ha separat ekonomi. Egna konto, men ungefär samma möjligheter i vardagen. Att vi sen investerar olika är alltid informerat och genomdiskuterat med respekt för varandra.
Hej Impalamamma,
Har ni funderat på hur ni gör när/om ni gifter er?
Äktenskapsförord såklart. Redan nu är där skrivit testamente och andra för oss viktiga papper.
Nu betalar den ena allt till eget hus, medans den andra betalar maten och betar av skulden. 4000 läggas till mat och annars klarar man sin egen bil, telefon och abonnemang .
Det betyder ju i praktiken att ni säger: vi har inte levt tillsammans innan vi gifter oss och vi ska inte slå våra påsar ihop när vi gifter oss heller.
Som jag skrivit så förstår jag att det går att göra så, men det känns väldigt avigt för mig.
Jag tror att där är stor skillnad på när i livet man träffar varandra. I praktiken när vi har betalat varje sitt, så är pengarna gemensamma.
Ja, det är stor skillnad. Jag träffade min sambo innan vi båda fyllt 20.
Man kan ju fundera på vad som är kvar av giftermålet om man skippar det juridiska… Är det där med att lova inför Gud eller?
Hej James,
Ja. Man kan ju skita i att bo tillsammans också efter man gift sig om man vill så slipper man rätt många problem som följer med relationer. 🙂
Nu är jag lite sen med min kommentar men måste ändå skriva.
När man läser alla kommentarer blir det väldigt tydligt att för att kunna få vettiga svar på en sådan fråga så måste man definiera vad man menar med alternativen. För det första är det dumt att använda ordet ”delad ekonomi” eftersom det kan tolkas på olika sätt. (Enligt engelskans ”shared” eller divided”.) Ett bättre ord för att undvika missförstånd kan vara ”separat ekonomi”.
När man pratar om gemensam eller separat ekonomi så låter det ju som att det enbart är dessa två varianter som finns. I själva verket finns det ju mängder av varianter däremellan. Och det blir då en definitionsfråga var man drar gränsen mellan separat och gemensam.
För vår del har vi gjort på flera olika sätt under våra 13 år tillsammans. Från början helt separat ekonomi. Vi var då båda studenter. När vi flyttade ihop delade vi utgifterna på mitten men han bjöd mig på mitt pendlarkort eftersom jag annars inte haft råd att bo där vi fick lägenhet. Vid det här laget jobbade han och jag pluggade. För mig var det då viktigt att inte leva på honom. Vi sparade kvitton och räknade ut så att ingen betalade mer än den andre.
I samma veva som jag började jobba köpte vi hus. Först då skaffade vi en gemensam bank, ett gemensamt sparande samt gemensamt konto. Tanken var att beräkna utgifter procentuellt men vi tjänade lika mycket så vi delade alla utgifter rakt av. En summa fördes över till det gemensamma kontot. Resten blev kvar på ett eget konto och där förfogade man själv över pengarna.
När första barnet kom blev ekonomin mer gemensam enligt mitt sätt att se det. Alla pengar som kom in var bådas pengar.
Efter ytterligare några år hittade vi det här med investerande. Vi startade då även ett gemensamt långsiktigt sparande i fonder. Vi beslöt även att de pengar som var och en sparat ihop , samt ärvt innan vi startat vårt gemensamma sparande (när första barnet föddes) skulle ses som gemensamma. Det rörde sig om ungefär lika stora belopp även om jag nog hade en del mer. Arvet var mitt så jag bestämde att det skulle gå till vårt bröllop. Så nu är vi även gifta.
För mig finns inget alternativ till att alla pengar som kommer in hamnar i samma säck. Vi har i nuläget inga egna fickpengar men jag skulle kunna tänka mig det. Tycker fortfarande att det skulle räknas som gemensam ekonomi. Jag förstår inte heller hur man kan vara gifta eller ha barn ihop utan att ha gemensam ekonomi. Om jag inte ville ha gemensam ekonomi med min man skulle jag inte heller vilja leva med honom.
Jag är kvinna, jobbar deltid men tjänar ändå mest (om det nu spelar någon roll).
Hej Em,
Det här är ett ämne som engagerar långt över något jag berört tidigare så om det kliar i fingrarna så är det fullt begripligt.
Jag delar din syn. Andra inte. Jag skiter egentligen i hur ”folk” löser sitt privatliv men principiellt är det svårt att förstå varför par inte delar ekonomin. I synnerhet när de gifter sig.
Hallå! OJ vilken spännande tråd. Endast några kommentarer har berörs äktenskapsförord. Hur ser du på den saken Onkel Tom?
Själv är jag i ett samboförhållande, jag och min partner är lika gamla (runt 30 år), tjänar ungefär lika mycket och är ungefär lika slösaktiga. Skillnaden är att jag (redan) ärvt ett flertal miljoner då min far gick bort tidigt, och att jag dessutom 100% äger lägenheten vi båda bor i.
När giftermål börjar närma sig så för oss kommer jag nog vilja diskutera äktenskapsförord för mitt arv, men att vi har gemensam ekonomi i övrigt.
Hej Anna,
Jag personligen skulle ha respekt för om du gick vidare med äktenskapsförord men du måste vara med på konsekvenserna som vi diskuterat i en senare tråd. Det kan exemplvis vara så att det är så att ni ska reglera vad som händer med pengarna och lägenheten om du dör.
Jag skulle rekommendera dig att (med din blivande make) träffa en erfaren familjerättsjurist för att tillsammans diskutera er fram till hur ni vill ha det när ni är gifta och efter att äktenskapet upplösts (skilsmässa eller dödsfall). Min fru och jag har själva mycket goda erfarenheter av det. Juristen kan med sin erfarenhet lyfta frågor och scenarion som ni kanske inte tänkt på (t.ex. behovet av testamente, som onkel nämner). Värt alla småslantar det kostar.
finns väl ett par scenarion man bör tänka igenom gällande äktenskapsförord på det arv du fått. Den dagen din partners föräldrar går bort kommer denne ärva, stort eller litet. Ska det då tillfalla er tillsammans eller har de skrivit in att det ska ärvas som enskild egendom? Går ni skiljda vägar före partnern ärver så behåller du förstås din del och partnern har sin del ”innestående”.
Nu kastar jag mig in i diskussionen, och för att krydda lite så tycker jag hela frågan låter som ett slags fjollkollektiv från 70-talet 🙂 Varför är kollektivet bäst?… Det bygger på en helt felaktig grundsyn att det är optimalt när slösa vinner. Varför anstränga sig, typ? När någon annan skördar allt.
I min familj har vi gjort en grov budget som inkluderar fasta (nödvändiga) kostnader. Sedan för vi över pengar till ett konto för detta med hänsyn till att vi har helt olika löneläge. Överskottet disponerar var och en sedan själv. Det har fungerat utmärkt och vi har aldrig haft några dispyter baserat på ekonomi. Vill vi unna oss något extra (en längre resa, en fin möbel etc) då gör vi det, efter en diskussion kring vad vi tycker om det, dvs aldrig stora spontaninköp.
När vi träffades så var min sambo en slösa och jag spara. Med tiden har hon faktiskt anpassat sig lite mer till min syn. Det beundrar jag, för det är ju ett slags annorlunda grundsyn. Men, hon är i grunden inte alls intresserad av sparande och investering på det sätt jag är. Då skulle det bli väldigt märkligt om vi hade helt gemensam ekonomi.
Mvh http://investera-pengar.blogspot.se/
Sorry Investeraren_tw, det här hade fastnat i något filter, därav sent svar. Jag har nog en helt annan tolkning av giftermålet än du och vad det innebär att leva i en relation. Därför tycker vi olika. Vi har gemensam ekonomi och har samma diskussioner som ni har, men inte utifrån att någon sitter på ett ekonomiskt övertag utan att vi sitter i samma båt.
Vill sent i debatten peka ut några svåra frågor och potentiella problem med uppdelad respektive gemensam ekonomi.
Olika inkomster
Detta berördes, och är den kanske vanligaste punkten. Om inkomsterna är väldigt olika, kan vi verkligen ha gemensam ekonomi då, är det rättvist? Men å andra sidan, kan vi ha uppdelad? Vem bestämmer då hur vi ska resa, var vi ska bo och så vidare. Jämlikhet nämndes, men jag tror att det får omvänd effekt om man har uppdelad ekonomi. Då röstar man i princip efter plånbok. Vill någon renovera är det du med stor plånbok som har sista ordet. Å andra sidan kan den med små resurser alltid blockera gemensamma utgifter med anledningen att den inte har råd. Kan bli låsta positioner.
Nytt jobb eller gå ner i tid
Dessa beslut tas ju inte i ett vacuum när man är en familj. Det är så mycket man måste vara överens om så hur skulle det funka om någon vill tjäna mer pengar och därför tar ett mycket mer krävande jobb med längre dagar. Den andre blir tvungen att gå ner i tid, för att hämta på förskolan och sånt. Ska den då bli ekonomiskt kompenserad för det?
Dyr hobby
Utan att det nämns så mycket tror jag att detta kan vara en viktig stötesten för de som motsätter sig gemensam ekonomi. Man kanske har någon mer eller mindre slösaktig eller dyr hobby som man inte vill ha ifrågasatt. Det kan vara att man gillar bilar, hästar, motorcyklar eller något annat dyrt som i många fall definierar ens frihet. Man vill inte ens tänka tanken att ställa dessa saker mot att betala av på lån eller gå ner i tid för att få kortare dagar på förskolan. Kanske för att men vet att man skulle förlora den argumentationen.
Min ståndpunkt står fast. Det spelar ingen roll vad man tjänar, är man tillsammans anser jag att det är gemensam ekonom som gäller.
Det som komplicerar, där jag tycker du har en klar poäng är om man lever skilda liv där någon har en dyr hobby och någon annan inte. Då blir det svårt och mer en fråga om att snylta, nästa …
Jag är alltså helt på din sida, jag menar bara att diskussionen blir åtminstone lite intressant om något gör att det blir slagsida i det ekonomiska i förhållandet.
Jag tjänar t.ex. ca hälften av vad min fru gör, så jag är den som går ner i tid för att ta större ansvar för barn och hem. Slagsida men lite uppvägning där alltså.
Min fru shoppar tanklöst ibland, vilket jag inte gillar. Dock är det jag som har hobbyer jag skulle kunna spendera mycket på. Har jag lika mycket att säga till om angående att spendera på en hobby som min fru har, med den högre inkomsten?
Sånt här måste man klara prata om, så man inte fastnar i det som många av mina bekanta har, ett slags spenderarkrig där en ursäktar ett galet köp med att den andra också köpte något galet. Då är man inte ett bra lag…
Hej Jobb och firma,
Jag läser din blogg och har förstått att du och din fru har en mindre vanlig fördelning mellan inkomsterna. Det är ju dock väldigt vanligt att en person tjänar sämre än den andra. Det är också något som kan variera över tid. Just det talar för den gemensamma ekonomin. Sedan ville någon, om jag minns rätt, hårdra detta till att omfatta även framtiden i så fall, dvs att vi skulle avsätta pensionspengar mm inom paret, men det känns mer krystat.
Jag har skrivit ett inlägg, som jag numera raderat då jag är mer offentlig nu, som handlade om synen på pengar i min familj när jag var liten. Där var det just spendararkrig för privatekonomin var någon sorts gisslan i vuxnas kamp om kontroll i familjen på alla plan. Det är helt förödande och möjliggör i princip inte alls för någon enskild att nå sina mål i livet, eller för familjen att nå något gemensamt mål. Så det måste undvikas. Om delad ekonomi underlättar livet i det avseendet har det helt klart en poäng.
Sent kommer jag in med mitt och min fästmös tankesätt.
Detta är en av de eviga frågorna man får i en parrelation. Olika lösningar för olika par säger jag. Verkligheten är inte så enkel som delad (separat) eller gemensam ekonomi. Jag och min fästmö har en mix och den fungerar för oss.
Vi har ett gemensamt matkonto och resten på separata konton. Innan någon säger ”men då är det ju delad!” vill jag påpeka att vart pengarna de facto ligger är ointressant. Vad som betyder något är hur man spenderar dem, hur man pratar om dem och hur man beslutar kring dem. Det finns personer med ”gemensam” ekonomi där en part är härskaren som bestämmer allt. Ett ”jag tillför mest, därför bestämmer jag” tänk som är oerhört destruktivt och ett förhållande som troligen kommer falla samman för eller senare.
När vi träffades hade min fästmö en högre lön än jag. Av vår totala inkomst stod hon för 60%. Med det som utgångspunkt (men inte strikt regel) har vi delat våra gemensamma kostnader 60/40. Med gemensamma kostnader menar jag hyra, mat och likande. Även inköp av möbler och gemensamma resor ingår i det.
Det som blivit över efter våra gemensamma kostnader har vi ansett är upp till var och en att spendera. Så vi har en egen del av vår gemensamma ekonomi vi kan spendera fritt. För oss fungerar det. Hon lägger sin del mesta dels på smink och inredning och jag köper mesta dels böcker för min del. Jag får såklart lite mindre pengar att röra mig med eftersom jag har kvar mindre av min del, men även här täcker vi upp för varandra. Ibland har jag inget jag vill köpa medan hon vill gärna vill köpa någon inrednings grej. Då kan jag ge från mina pengar till henne. Hon gör detsamma för mig om jag hittar någon speciell bok jag jättegärna vill ha.
Har vi delad, gemensam eller en mix? Jag skulle säga mix men ärligt talat bryr jag mig inte om vilken definition vår ekonomi har i andras ögon. För oss fungerar den. Vi pratar öppet om pengar. Vi vet var vi ”har varandra”. Vi har en gemensam syn och överblick på vår ekonomi. Det är det absolut viktigaste.
Hej E,
Har man en fungerande lösning, som ni har, så är väl det att föredra helt klart 🙂
Samtidigt beskriver du en ganska enkel ekonomi. Lägg till en husrenovering, där ni försöker reda ut om ni ska låna eller skjuta in alla pengar direkt, samt en föräldraledighet så blir frågeställningen mer komplex.