Hur mycket ska vi kunna bestämma i en relation?

– Jag flyttar inte!

– Mina kompisar är ju här!

– Jag bor aldrig i Thailand utan air con!

– Jag bor inte mindre!

– Lägenhet! Aldrig!

– Jag flyttar inte barnen från skolan!

Vi som tittar på att göra större förändringar i våra liv måste räkna med att de i vår omgivning som partner, barn och föräldrar naturligtvis kommer ha invändningar.

Bara förändring är i sig negativt för de flesta. Om det sedan innebär en kraftigt förändrad livsstil eller en förändring som innebär att vi ska flytta långt iväg, till ett annat land eller stad, så kan motståndet bli kompakt.

Om vi har ett allt större behov av förändring men samtidigt inte lyckas lösa upp motståndet och jämka med nära och kära så blir de en del i vår fångvaktarstyrka snarare än vår största tillgång.

Samtidigt finns en gräns där det inte går att tvinga fram en förändring och vi ställs inför frågan om vi ska böja oss och fortsätta vara en del i en familj eller bryta oss ur och gå vidare.

Så hur gör vi? Vad är rimligt att förvänta sig av sin partner vad gäller anpassningen till vad man själv vill?

[su_box title=”Inga par är lika!”]Jag och min sambo lever rätt sammanflätade samtidigt som även barnen är en del i det. Det betyder att jag inte åker på cykeltävling utan familjen och att hon inte åker till Mallis själv med väninnorna. Gör vi något så gör vi det ofta tillsammans. Det sättet att leva tillsammans har sina för- och nackdelar. Sättet att vara har förstärkts i och med att vi har fyra barn varav den minsta är så liten som fem år. I det här sammanhanget så är den stora nackdelen med den här typen av relation att den kräver en stor del konsensus. Inget går lätt och varje aktivitet blir en familjeaktivitet vilket gör den komplex och dyr. En mörk sida av den här typen av relation är att den öppnar för en typ av ägande av personer som kan leda fel genom att det blir en naturlig del i relationen att inkludera och bestämma över mer än sig själv. I vår familj heter det exempelvis sällan ”jag ska plocka blåbär” utan det heter ”vi ska plocka blåbär”.

Men vi blir å andra sidan ganska duktiga på att komma överens då vi hela tiden måste göra aktiviteter och agera i en sorts ”alla ska med” inställning. Och vi kan få en enorm hävstång i det vi gör genom att vi tillsammans kan fokusera och ha glädje av varandra.

Andra lever betydligt mer ”bredvid liv”, alltså i ett förhållande där varje person lever ett ganska frikopplat liv från den andra i förhållandet. Det innebär i extrema fall att man i princip lever två skilda liv. Man kanske är ifrån varandra i månader och skapar sig ett liv helt utifrån sig själv.

Jag tänker mig att för- och nackdelar är de motsatta mot det mer sammanflätade liv jag beskrev tidigare. [/su_box]

Jag tänkte för fortsättningen fokusera på de frågor som dyker upp vid en flytt eftersom det är det som ligger närmast tillhands för oss. Det jag skriver om är baserat på egen erfarenhet, inklusive coachning tillsammans med psykolog, och från det jag läst.

Jag ska vara ödmjuk och säga att det här ingen lätt fråga, men jag göra mitt bästa utifrån min vy.

Jag tycker det finns tre huvudområden att reflektera över och kring.

• Familjemedlemmarnas syn på externa faktorer. Exempel: Mamma bor i närheten; vi har så bra vänner här; skolan är så bra; vårt hus är fantastiskt; jag har mina barndomskamrater här osv. Men också vädret dit man ska flytta; språkfrågor med mera frågor som tillhör den här kategorin.
• Familjemedlemmarnas syn på interna faktorer.
  • Det här handlar mycket om personlighet, önskningar och förmåga att hantera förändring.
• Relationer, som består av interaktionen mellan olika familjemedlemmar. Där finns det två tydliga delar:
  • Barnen. Hur mycket ska de få bestämma?
  • Vuxenrelationen. Hur jobbar två vuxna tillsammans i en familj?

Externa faktorer

Externa faktorer kan vara otroligt viktiga för många. Men just att de är externa gör att de ändras helt utanför vår kontroll. I bland kan det dessutom ske snabbt och ganska ”enkelt”. Det räcker exempelvis med att det finns en mobbare som vänder sig mot ditt barn för att skolan inte ska fungera. Din mamma som bor nära kan plötsligt göra andra val i livet eller helt enkelt dö. Detsamma gäller kamrater.

Externa faktorer är viktiga i livet men de måste balanseras mot att de i många fall är föränderliga. Saker som snabbt kan ändras, utan vår medverkan, ska faktiskt inte ha för stor vikt i våra liv.

Utan att ha någon enorm erfarenhet så vill jag ändå påstå att det finns inslag av ”övning och mognad” när det handlar om att hantera externa faktorer. De som flyttat förr verkar ha lättare att tänka sig att flytta igen och en mer mogen person har lättare att se ett fungerande liv utanför nuvarande struktur än någon som inte varit med så mycket.

Våra barn lyfter ofta fram externa faktorer som skäl till att vi inte ska förändra något. Samtidigt är det här ett område som i princip är ogreppbart för ett barn då de omöjligt kan avväga för och nackdelar eller bilda sig en uppfattning om hur livet ser ut efter förändring. Vår bedömning är att vi måste möta våra barn i de känslor som uppstår då de är med i en, så som oro, sorg, osäkerhet och så vidare – men att vi inte kan involvera dem i beslut som handlar om förändring av extern faktorer.

Externa faktorer inte ska vara ett för stort trätoämne vid en förändring. I en fungerande relation! Om det blir det så pratar ni nog inte om det som är huvudfrågan! Då handlar det nog snarare om kontroll, om positionering för det någon tror ska bli en förhandling eller något annat som inte kommer fram. Då har er relation andra problem än förändringen.

Interna faktorer

Interna faktorer handlar om de egna känslorna i relation till förändring. Det kan vara externa faktorer som triggar känslorna men här finns så mycket mer. Då jag skrivit och poddat en hel del kring känslorna vid förändring tidigare så tänkte jag mest prata om personliga behov och hur jag ser på dem, i detta inlägg.

Vi har alla något eller några sätt att vara på som ligger oss mer naturligt än andra. Vi mår bra av att veta vad det är som ligger till grund för det och när vi avviker från det som är naturligt för oss så kan vi få göra våld på vår personlighet.

Utöver det så har vi alla en massa påhittade och påklistrade krav och tankar som går mer eller mindre lätt att skrota.

Utmaningen är att hitta rätt för alla inblandade i frågor som handlar om vår personlighet. Det går inte att ständigt gå emot sina grundläggande drag och värderingar. Samtidigt finns det inte ett och endast ett sätt att möta sina behov som människa. Om jag skulle säga att någon kan lämna sitt veto till förändring bör det nog ligga inom det här området. Men det betyder inte att jag tycker någon kan säga helt nej till förändring bara för att det är bekvämt och bra. Det går ofta att hitta vägar framåt om det går att flytta fokus från frustration kring förändring till möjligheter.

Jag tror problemet är att de flesta inte kan eller orkar göra upp med sig själva vad de verkligen vill. Om det är sant så vet troligtvis inte heller de flesta var gränsen för vad de inte vill eller kan acceptera går. Det betyder att både den som vill förändra inte vet var gränsen är och att den som är tveksam till förändring också är osäker. Som vi ska se senare så är mycket av interaktionen mellan människor att likna med förhandling och sannolikheten att två personer ska kunna förhandla fram något på grunderna att man inte vet vad man vill och inte vet vad man inte accepterar är mycket liten.

Om din partner och du inte kan samsas för att ni inte kan mötas i olika övertygelser om hur livet ska levas så är det i alla fall rimligt att ni jobbar igenom det till den nivå att ni förstår varandra och att ni känner att det är riktiga och äkta grunder som ligger bakom. Att säga ”jag är ett storstadsbarn” eller jag måste ha ”ytor kring mig” tycker jag inte håller.

Ärlighet och förståelse är nog en bra grund!

Relationer – Förhandling eller att visa väg

Mellan två vuxna med relativt lika utgångspunkt och styrkeförhållande så råder något som är att likna vid en förhandling då någon vill åstadkomma en förändring.

Förhandlingar kan bedrivas på två olika sätt:

1. konkurrentorienterat, eller
2. samarbetsorienterat.

I konkurrensorienterad förhandling så tänker vi att någon hela tiden är vinnare eller förlorare. I den samarbetsorienterade förhandlingen försöker vi hitta vinster båda två och att tydliggöra våra eftergifter. Två vuxna som lever tillsammans bör kunna ha den största delen av sin dialog i form av samarbetsorienterade diskussioner. Går inte det så måste ni fundera på varför det inte är så.

I förhandlingar är det också bra att veta vad man har för alternativval om man inte når sina mål. Om du hemskt gärna vill segla jorden runt och din sambo blankt säger nej, samtidigt som du har svårt att acceptera ett sådant beslut, så kommer förhandlingen att påverkas av om du har en annan seglingskompis på lut eller om du kan segla själv. I det här exemplet spelar också den inledande dialogen kring vilken relation man har in det vill säga om ni är tajt sammanflätade eller inte.

Det går att tvinga sin sambo till förändring, eller det går att blocka all typ av förändring i en relation. Men det går också att segra ihjäl sig! Om din partner inte kan köpa in sig på några av dina idéer kring förändring så innebär det att du ska anpassa dig varje gång. Så funkar inte ett förhållande! Antingen har du devalverat ditt värde i er relation eller så vet du inte riktigt vad du vill om du frågar mig.

Med barn är det mycket förhandlande men i förändring så är det snarare viktigt att vara ledare i förändringen enligt min erfarenhet (det kan gälla din partner också). För mig handlar det om att:

• vara inkännande och lyssnande,
• vara ärlig och
• ta ansvar,
• ge trygghet.

Det går naturligtvis att ”sälja” in förändringen till sina barn och jobba aktivt att få ”dem med på båten” men jag är rädd för att en uppblåst bild av förändring med energi och positiv attityd gör att vi vuxna missar barnens behov av trygghet. Till och med vuxna känner sig ofta trygga med sina föräldrar om de har en god dialog och för mindre barn är trygghet en av de viktigaste tjänsterna en förälder erbjuder. Utöver korv stroganoff!

Steg för steg

Jag tycker vi mått bra av att sätta tidtabell för våra förändringar. Det blir en plan som vi sedan försöker följa. Det innebär att vi inte ständigt kan förhandla om utan måste göra ett antal saker innan vi kan flytta fokus till något nytt.

Planen innebär också att vi inte gör våra förändringar enligt ”big bang” principen. I samband med flytten nu har vi exempel bott in oss rejält dit vi ska flytta. Och vi har varit på studiebesök hos skolan för att nämna två saker.

Hur mycket kan man bestämma då!? – Slutsats!

Som ni förstår har frågan inget svar. Men man måste kunna ha en dialog kring förändring i ett förhållande. Och det måste finnas ett givande och ett tagande. Finns det inte det så kan det bero på att ena parten anser sig ha rätt att bestämma – vilket knappast är ok – men det kan lika gärna vara så att den som vill förändra inte kan formulera sig tillräckligt tydligt eller är rätt nöjd över att partnern satt stopp för det som lät spännande men samtidigt kunde varit lite läskigt.

Läs mer

Om du gillade det här inlägget så vill du läsa ”Förändringar när partnern inte vill vara med” som är en av de mest lästa och delade inläggen jag skrivit.

Jag lyssnar gärna på dina erfarenheter kring förändring i ett familjesammanhang. Kommentera eller skicka mig ett mail!