När vi är två som lever tillsammans så är vi två som inom vissa – för att inte säga rätt många – områden måste samsas. Två som tillsammans måste hitta en framkomlig väg inom exempelvis:
- Tid – hur vi brukar vår tid.
- Pengar – hur mycket vi spenderar och på vad.
- Sex, otrohet – hur, med vem och hur ofta.
- Barn, barnuppfostran – Hur många, vad är ok.
- Boende – var och hur.
- Hälsa, religion och etik – Hur ska vi leva, vilka livsval gör vi.
Här på Onkel Toms stuga så pratar vi mycket om pengar. Vi pratar en del om boende och om att leva enkelt. Mer eller mindre direkt sorterar alla nämnda områden in under någon av punkterna ovan och i kommentarerna på bloggen finns ofta inlägg som indikerar att livskamraten inte ställer upp på sparande, val av boende eller andra livsval som vi vill göra.
Familjen Onkel Tom är inte annorlunda. Vi är överens om mycket men vår konflikt ligger kring livsstil, vikt och träning. Trots att vi inte är direkt oense, min sambo gillar exempelvis gymträning och är den som aktivt kan gå ner i vikt, så kan vi inte komma överens. Min sambo kan göra en promenad till ett maktspel, något som våra barn dessutom ärvt rakt av. Eftersom vi inte kan ensas om något så kan vi inte heller få någon styr på verksamheten. Vi kan inte nå några gemensamma mål eller gradvis flytta fram våra positioner. Vi kan inte ens ta en kvällspromenad.
Jämför jag med hur vi köpte gården, som jag sitter och påskbloggar på, så är det en helt annan värld. Min sambo har idéer, vi pratar och gör gemensamma planer. Varför är det inte så inom andra, för oss, viktiga områden?
Vad kan jag göra? Vad kan du göra om din partner och du inte hittar fram till en gemensam lösning på en fråga i ert gemensamma liv?
Här är några uppslag på varför du och din partner inte kan komma överens och komma fram till ett gemensamt beslut. (Kom ihåg att det inte innebär att du alltid får rätt).
Jag börjar med ett område som jag faktiskt har onödigt mycket erfarenhet av, nämligen hur sakfrågan är underordnad andra krafter, främst makt, i en relation.
Jag är uppvuxen i en familj där min mamma färgat hela familjen med sitt sätt att vara. Ett sätt att dominera hela familjen med dåligt humör och kontrollerande beteenden. Där diskuterades aldrig sakfrågor utan kopplingar till andra djupt underliggande strömmar. Makt och kontroll. Du kan läsa mer om mina erfarenheter här.
För att komma vidare när varje fråga snarare handlar om makt och kontroll är svårt. Ni behöver nog hjälp då. Ett uppslag är att försöka undvika att frågan får den karaktären att det blir en maktfråga. Förenkla. Gör. Använd vanor i stället för att försöka komma till beslut.
Jag har också arbetat mycket i konfliktsituationer mellan människor i arbetslivet. Där finns ett annat mycket intressant typbeteende. Nämligen, ”jag ska ha rätt”! Inte, ”jag ska hitta en lösning”, eller ”jag ska ha kul”. Nej ”rätt” är det som gäller.
Jag var chef över en duktig medelålders man som hade det jobbigt på arbetsplatsen, men än mer hemma. På jobbet var han tvungen att acceptera beslut och böjde sig för de hierarkier som fanns. Det gjorde att han kunde samverka med andra. Men då ingen chef eller projektledare fanns, då han skulle lösa problem och konflikter mer sina likar, så gick det inte alls.
Personens önskan om att få rätt i relationen till andra gjorde att han målade in sig i hörn och mer eller mindre valde att helt isolera sig på sin fritid.
Om du har att göra med en person som vill ha rätt – inklusive dig själv – stället då frågan ”vill du ha rätt eller ska vi försöka hitta en lösning?”. Ställ den många gånger, varje gång du stöter på problem. De flesta människor vill inte erkänna öppet, ens för sig själva att de hellre har rätt än diskuterar en fråga med sin partner.
Avslutningsvis skulle jag vilja lyfta fram ”ikoner”. Det är saker vi äger eller gör som vi tillskriver orimligt värde och omöjliggör förändring. Den lilla sportbilen som kräver eget garage, men som aldrig brukas är ett typexempel. En sådan ikon kan dominera familjens liv och beslut trots att den inte används.
Här tycker jag du kan vara stenhård. Personer som ska äga och göra saker för att upprätthålla en viss image, inte minst för sig själva, måste konfronteras med det. Det tar ett tag att få dom att förstå, men om det inte ligger något av de andra tidigare diskuterade motiven bakom så kommer de ge med sig
Det första vi kan göra är att försöka förstå vad det är som gör att att vi inte kan komma till en lösning med vår partner. Ovanför har du några förslag på områden som påverkar diskussioner om pengar, hälsa, bostad och livsval. En förståelse för om det är andra faktorer än sakfrågan som spökar är viktigt när du ska diskutera med din partner.
En annan sak som är viktig är tydlighet och att du själv vet vad du vill. Jag vet par som bråkat om barn och jag vet dom som inte gjort det, även om de haft skilda åsikter. Skillnaden har varit viljan och tydligheten.
Ett tips till dig som vill väcka en svår fråga är att göra ett litet taktiksnack med dig själv. Vill du bråka, eller vill du nå en liten vinst? Vill du bråka om att ni har för stora utgifter, eller vill du komma överens om att spara 1000 kronor/mån? I taktiksnacket med dig själv kan det också vara relevant att fråga sig vad du vill vad ni diskuterar. Det kan finnas olika vägar till samma mål!
När jag ser tillbaks på mitt liv verkar det bara vara en rad av felaktiga val, ändå måste jag inför mig själv medge att utfallet är godkänt.
Kan inte på rak arm komma ihåg att min hustru och jag någonsin varit överens om någonting men nåt rätt måste vi väl ändå ha gjort, eftersom vi fortfarande tycker om varandra efter 44 år!
Att vi håller ihop än, är ju inte för att vi är lika, utan för att vi är så olika och kompletterar varandra. Vi är ett team.
Jag skulle aldrig stå ut med att leva med någon som tänkte som mig.
Att respektera varandras olikheter och låta var och en utvecklas efter sina behov och söka minsta gemensamma nämnare, istället för den där tvillingsjälen som ändå inte skulle tillföra någon symbios till förhållandet, så skulle kanske inte detta landet ha högst procent av singelhushåll.
Kloka ord. Men jag ser det lite som två skilda saker. Att samsas om allt eller om viktiga frågor. Som fyrbarnsfamilj med småbarn måste vi vara överens om mycket mer än ett äldre par.
Jag och min man har olika personlighetstyper (han är utåtriktad och jag mer introvert). Han har större behov av trygghet medan jag driver framåt med husköp, investeringar mm. Men vi har lika syn på livet. Vi är alltmer sparsamma. (Men har olika syn på behov av bil tex). Det skulle inte fungera om min man var slösaktig, jag tror att det skulle leda till att jag gömde pengar.
Vad svårt det verkar vara med din mamma. Du skriver att hon försökte påverka dig och din bror; hur går det med din bror?
Hävad svårt med personer där det är viktigare att ha rätt än att lyssna och lösa ett problem. Det driver inget framåt utan ser till att allt avstannar. Jag har jättesvårt att hantera sådant, och drar mig tillbaka eller kör vidare själv om det är möjligt.
Brorsan går inte på alla morsans grejer men han är mindre fri från våra föräldrar än jag. Det gör att han ser saker annorlunda.
Det är lite kul. Jag är nog mer lik min morsa som person än brorsan är, men brorsan har ärvt fler av morsans problem.
Hur gör man en promenad till ett maktspel? skulle jag kunna veta.
Här hos oss har vi ett antal saker som vi aldrig kommer att bli överens om, framförallt det där med renovering. Min man tycker att eftersom det är han som utför det så är det han som bestämmer, men jag menar att eftersom det är mitt hem också borde jag åtminstone tillfrågas, fast om jag tillfrågas och inte har den önskade åsikten har jag automatiskt fel så det tjänar liksom inget till. Fast kanske han börjat fatta hur illa jag tycker om att han river väggar utan förvarning. Kanske. (peppar peppar)
Vi är rörande överens om påfrestningarna som följer av att bo i ett byggprojekt så där bråkar vi inte mycket. Men hela ”Arga Snickarn” bygger ju mycket kring konflikten som finns i husrenovering.
En promenad blir ett maktspel när det inte finns någon takt vi kan hålla som passar. Det kan bli så fysiskt påtagligt att om jag stannar så stannar min sambo, eller någon av barnen bakom mig. Dom vägrar gå förbi. Dom vägrar helt enkelt säga ett tempo, det är bara mitt tempo som är fel 🙂 Har du aldrig gått med ett trotsigt barn?