Att committa sig

Jag håller på och brottas med ett riktigt monsterinlägg som inte vill bli klart. Jag har snart skrivit om allt, inklusive rubriken tre gånger. Men jag tycker ämnet är så intressant att jag har svårt att släppa det jag skrivit.

En av de frågor som kommit att intressera mig allt mer och som jag berör i det omöjliga skitinlägget är “commitment”. Tyvärr känner jag inte att det finns en riktigt bra svensk översättning så jag använder helst det begreppet, även om det blir svengelska av det hela.

För mig är commitment mer än åtagande som är den närmste och naturliga översättningen. Jag lägger in värderingar som att man bestämt sig och gjort ett val. Att man lovar någon och sig själv ett resultat när man commitar sig.

I förra veckan så pratade vi commitment och åtagande på jobbet, där vi bitvis har väldiga problem med åtagandekulturen. Vissa av mina teammedlemmar kan inte commita sig till att slutföra en arbetsuppgift som bör kunna genomföras under en eftermiddag. I praktiken innebär det att om vi har en viktig uppgift som tar cirka tre timmar att utföra och vi kommer överens om att en av mina arbetskamrater får jobba mellan 13-17 med uppgiften så kan jag inte, trots att logiken säger att det går att leverera ett resultat i tid, få vissa av mina jobbarkompisar att lova en leverans vid dagens slut! Det låter ungefär så här när vi diskuterar:

– Det kan ju ringa någon annan som har något viktigt ärende!

– Jag blir alltid störd, så jag kan inte avgöra om tiden räcker!

Jag svarar ju naturligtvis att jag förväntar mig att dom kan lova mig något och styra sin tid så att löftet hålls. För mig är det centralt i ett commitment. För arbetsplatsen är det också viktigt att vi för, åtminstone delar av verksamheten, gör vårt yttersta när det gäller att hålla våra leveranser.

Men våra åsikter går så isär att vi nästan blir osams. Några av mina arbetskamrater ormar sig så de knappt blir kvar på stolen när jag vill att dom ska lova något och hålla sitt löfte! Orden sprutar ur munnen på dem och det finns faktiskt de som gör fysiska ormliknande rörelser.

Det roliga är att jag har en liknande situation med min sambo. Min sambo och jag är själsfränder i det mesta och vi har väldigt få konflikter. Men det finns ett område där vi är väldigt olika. Jag är mer fysisk än min sambo. Jag gillar att träna, vara ute och att vara i form. Jag vill att min sambo ska ställa upp på detta trots att hon inte helt delar mitt intresse. Jag vill att hon lovar att hon håller sig i form och vårdar idén om att vara aktiv under vårt sabbatsår.

Jag vill att hon gör ett commitment! Inte mot ett konkret mål eller faktisk leverans denna gång utan mer om våra prioriteringar.

Hur tror ni det går? Vad får jag för svar?

Jag får inget svar faktiskt. Bara massor av ord och känslor.

Vi kan analysera den här situationen massor men innan vi gör det så tänkte jag ta ytterligare ett exempel. Nämligen mig själv!

Totalt sett har vi fått sådan ordning på våra liv nu att jag faktiskt ser vägen framåt. Jag ser hur jag ska kunna forma mitt liv i mitt sammanhang med familj, barn och snart en liten gård på ett sätt som jag tror blir fantastiskt.

dfj
Desire är för mig mål eller önskan om resultat. Commitment är vanor och beslut. Det är allt mer uppenbart var fokus bör ligga för mig!

Men det innebär trots allt att jag måste göra vissa val och styra mitt liv relativt hårt. Jag säger inte mer än så här för annars börjar jag skriva om det omöjliga inlägget här i stället. I stället konstaterar jag att vad jag egentligen behöver göra är att göra några andra prioriteringar än jag gör idag och commita mig till mina val.

Hur tror ni det går?

Jag har svårt att ge mig själv löftet! Jag har svårt för att välja bort något, trots att jag tänker att det jag vill göra är saker som jag hellre gör, än det jag faktiskt gör. Jag har svårt att ge mig själv ett löfte och tro att jag håller det!

 

[wp_ad_camp_2]

 

Det här inlägget kommer ni som läser det läsa väldigt olika för tolkningen och tankarna som följer med en sådan här diskussion är helt olika beroende på vad vi ser som viktigt i livet och vilka metoder vi använder för att nå dit vi vill. För mig är dock väldigt trevliga problem vi har att brottas med, jag tror aldrig vi haft ett bättre läge att nå så långt med små förändringar som vi har idag. Det är det monsterinlägget handlar om.

2016-11-16: Något monsterinlägg blev det aldrig, men väl flera ganska stora inlägg. Här är del två i serien.

Onkel Tom, eller Anders Gustafsson som jag egentligen heter, driver den här bloggen. Här pratar vi om vår tid och våra pengar. I stora drag kan vi säga att vi pratar om hur vi styr våra liv för att leva friare och intressantare liv.

Titta bland kategorierna i menyn här ovanför så ser du vad vi pratar om i detalj.

Läs gärna min fria e-bok som jag skrivit för dig som vill leva ekonomiskt fri för en kortare eller längre period.

Jag har nyss fyllt 50 och har fyra barn och sambo. Vi bor i Sundbyberg sedan 2019. Innan dess drev vi en liten gård i Småland under ett par år. På den tiden var vi aktiva inom FIRE-rörelsen och predikade för ekonomiskt oberoende och tidig pension. Nu är vi åter i ekorrhjulet :)

Det här med att hoppa ur ekorrhjul och säga nej till tråkiga vardagar har intresserat mig sedan 2013. Det som nog gör den här bloggen lite unik är att jag närmat mig frågeställningen på så många vis. Inte minst har jag försökt förstå och påverka min roll i det hela.

Utbildningsmässigt är jag civilingenjör. Jag har på det varit doktorand, men fullföljde aldrig den banan. På senare tid så har jag även läst psykologi på universitetsnivå.

Du hittar min email-address på den lilla mailikonen här nedanför. Där hittar du också länken till bloggens Youtube som du gärna får prenumerera på.