Ibland säger jag att jag skulle vilja vara bättre på att forma dagar jag trivs med.
Som jag är nöjd med i slutet av dagen.
Och eftersom jag har ett behov av att ha en viss rörelse i mitt liv så brukar jag också säga att jag gärna vill ha ett antal sådan dagar i rad, så att de tillsammans kan bygga upp något i sig.
Jag vet inte hur begripligt det är, men jag tycker åtminstone det beskriver mina tankar kring livet ganska bra.
Tittar jag på Facebook och Instagram så verkar det som att det liv andra trivs med, åtminstone gärna visar upp, är ett liv där något speciellt sker.
De besöker lutande tornet i Pisa med familjen, tar en öl i badtunnan med kompisarna eller ett glas vitt vin på fina gatan med väninnan.
Men det är egentligen inte det jag tänker på när jag säger att jag vill forma bra dagar.
Inte så att jag nödvändigt måste ta avstånd från semesterresor eller en upplevelser med bästa kompisen, men det kan aldrig utgöra grunden.
De vanliga dagarna är livet
Sådana dagar bygger inte ett bra liv, man kan inte stapla flera dagar med rätt konstlade aktiviteter och alkohol på varandra, och få något man verkligen är nöjd med.
Läs gärna inlägget jag skrivit om hur jag fantiserar om ett liv men lever ett annat.
Det tror jag är ett enda stort självbedrägeri och en av vår tids stora lögner. Det fantastiska liv vi visar på sociala medier är uttag från det goda liv vi lever.
Det jag är söker är insättningarna som bygger en djupare glädje.
Jag förstår ärligt talat inte vad som är problemet, att det här ska vara så svårt.
Och det är många som gärna delar den uppfattningen. Som berättar hur fantastiskt livet är. Hur väl de lyckas med sitt liv.
Men det är sällan jag träffat någon som anser att det här är ett lätt pussel, som faktiskt har något jag är avundsjuk på.
Istället brukar jag tänka att de som säger att de lyckats med att hitta rätt ofta ljuger, så de knappt tror sig själva.
Jag vill vara mitt bästa jag varje dag. Ingen halvfet, domesticerad självmanipulerande obildad duktig idiot. Politiskt korrekt och ständigt inställsam.
Aldrig mig själv.
Ständigt konsumerande något som går att visa upp. Med den enda önskningen att läkarna nu bara ska få till medicineringen vad gäller den blodtryckssänkande medicinen. Och så betablockeraren så klart.
Jänkarna har ett bra uttryck: Stress is caused by giving a fuck. Det är något jag borde ta till mig. Tatuera in på underarmen.
Kanske med tillägget, but in some cases i DO give a fuck. I vissa sammanhang bryr jag mig. Och det är inget jag har någon lust att pruta på.
Det är jag, det är min starkaste sida och kanske den mest uttalade delen i min personlighet. Jag kan göra ett åtagande och bry mig om det. Numera kan jag dessutom göra det rätt moget, inte i ett valpigt ”jag håller vad jag lovar”.
Är jag unik?
Vissa kommer gilla texten ovan.
Andra kommer inte kunna relatera till den alls. Det spelar ingen roll.
Det som faktiskt gör skillnad är det jag gör. Och problemet är att jag egentligen inte har en plan för hur jag ska omsätta mina tankar till något vettigt i praktiken.
Jag bara staplar aktiviteter och krav på varandra på ett sätt att jag aldrig kan leva en dag som jag önskar. Åtminstone inte om jag har ett intetsägande meningslöst jobb.
När jag jobbar och springer i ekorrhjulet så har jag massor av saker kvar som jag skulle behöva göra i slutet på dagen för att livet skulle blir bra.
En del av det jag beskriver har att göra med att mina krav är konstiga.
En del är vardagliga saker som jag borde fixat, men inte fått gjorda.
En del är kopplat till det jag skrivit om ovan. Önskan om att göra något som berikar mig i en vidare mening.
Oavsett den bakomliggande orsaken; om jag lägger 365 sådana dagar som jag beskriver ovan, efter varandra, då har jag en skuld och en ryggsäck som är enorm.
Den här texten har några år på nacken
Jag har låtit den här texten ovan vara ganska orörd. Den beskriver väldigt tydligt hur jag tyckte och tänkte en gång i tiden. Och väldigt mycket av mina tidigare tankar är fortfarande relevanta.
Det säger jag samtidigt som jag omprövat många tankar. Jag tror ju exempelvis inte alls att livet utanför samhället öppnar för speciellt många möjligheter. Därmed så tror jag inte heller att det går att lägga till något på kvällen.
Vi måste trivas i livet som det är helt enkelt.
Samtidigt så har jag förstått att det går att angripa den här frågeställningen ovan. Vi gör det genom det som kallas livsstilsdesign. Jag skriver just nu en liten bok om hur vi kan forma dagen så att den blir mer som vi önskar oss.
Inlägget är skrivet 2018 och jag kommer alltså besvara många av frågorna och tankarna jag hade då 2024. Jag har lärt mig en del under resans gång alltså!
”Egentligen är allt vi gjort istället konsumtion finansierat av våra egna pengar, på vår egen tid. Vi konsumerar mest här ute! Den extrema livsstilen är inte problemfri.”
Det tycker jag är mycket klarsynt (vilket jag tycker gäller även fortsättningen av samma stycke). Många som planerar för eller lever ett liv i frihet räknar med att deras eget arbete ska generera intäkter. Odla, jaga, fiska, meka med bilen, bygga om eller ut huset osv. Men alla dessa aktiviteter är ju inte intäkter, utan kostnader, som för visso går att motivera med att man tycker om att pyssla med dem. Men i en marknadsekonomi löser man ju behovet av mat på bordet, transport och tak över huvudet mer rationellt och billigare genom att t.ex. inte äga och underhålla odlingsyta, köpa bössor, äga bil och bo i villa.
Som fri har man ju förmånen att kunna välja sin livsstil själv. Välja sina egna prioriteringar utöver den rena fysiska och sociala överlevnaden (som många verkar vilja fortsätta ägna sig åt som fria). Och strunta i resten. Så då undrar jag: Vilka är de låt säga tre viktigaste personliga prioriteringarna för dig respektive din sambo?
Hej Storugglan,
Jag har inte ett solklart svar på din högst relevanta fråga. Dels för att den är svår, dels för att den inte går att besvara utan att man kan väga en del för- och nackdelar mot varandra. Och jag har ingen bild av vad vi faktiskt skulle kunna gör härnäst som är rimligt komplett. Bäst att formulera sig är min sambo. Jag tolkar det som att hon säger att hon inte har så starka åsikter, hon vill ha tid, men inser att den tiden kan komma på olika vis. Att pendla är exempelvis inget hon önskar. Jag tror faktiskt inte heller att hon är villig att dra ned konsumtionen så mycket mer än vi gjort. Snarare skulle hon uppskatta högre levnadsstandard avseende tvättmaskin, diskmaskin osv. Så det finns också en ekonomisk verklighet att beakta.
Jag har mycket energi nu, och en känsla av förmåga. Jag vill göra något relevant i relation till det. Jag har också insett att jag finner rätt stor glädje i att jobba med det som jag kommer från historiskt. Jag har läst två kurser, som direkt kopplar till mitt arbetsliv och mina tidiga studier, och det har varit riktigt roligt. Jag skulle mycket väl kunna lägga allt på hyllan här och fokusera våren på att utveckla min förmåga i Javascriptprogrammering, med mycket relevant specialisering. I det ser jag naturligtvis att det vore rimligt att hitta en avsättning för den kunskapen i kommersiellt syfte. Men det är en naturlig följd, inte en drivkraft.
Jag kan också känna att jag så annorlunda förutsättningar i mycket nu mot jag hade för två år sedan, att jag behöver göra en ganska komplett inventering av möjligheterna som finns i olika former av upplägg för framtiden. Och att jag måste ha en längre tidshorisont, inte minst för att vi ska be barnen möjlighet att gå i gymnasiet på vettigt vis.
Jag skulle också säga att jag gjort en ganska kraftig downselect här. Livet är inte fyllt av möjligheter och måsten längre. Jag kan välja bort massor av det jag önskar nu utan att jag kan säga att det spelar så stor roll.
Så jag tror att svaret på din fråga för egen del är ungefär så här: 1) Jag vill hitta ett sammanhang där min förmåga, energi och ambition kan brukas på ett sätt som är relevant för mig och den som jag erbjuder något, 2) en balanserad (tid vs. ekonomi) och långsiktig lösning är viktig, samt 3) jag är övertygad om att jag ska prioritera hårdare.
Leva i skuld.
Väldigt insiktsfullt kring att leva i skuld.
För mig och min familj har kombinationen FIRE och minimalism (både avseende saker och aktiviteter)
inneburit ett sätt att minska skuldkänslan vid heltidsarbete och familjeliv. Dessutom ger strävan efter FIRE någon slags mening.
Korta tankar från FIRE-aspirant
Hej Fredrik,
Precis så känner vi också, i samtliga delar du tar upp. Faktiskt är minimalismen och tankarna där det som ger oss störst mod/kraft i att revidera vårt livsupplägg ytterligare en gång.