Kollaps – Livet vid civilisationens slut

Jag har under några dagar läst boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut – av David Jonstad.

Boken är uppdelad i tre huvuddelar Civilisationens kris – Civilisationernas uppgång och fall – samt Framtiden.

I första delen – Civilisationens kris – så beskriver David tre kända teman Peak Oil, Peak Planet* och Tillväxtbubblan.

Hela boken är välskriven och har ett vinnande språk, men den första delen går inte att läsa utan att en rad frågor uppstår. Hur kan det exempelvis vara så att bostadspriserna befinner sig i en bubbla samtidig som befolkningen ökar och inflyttningen till städerna fortsätter. Det samtidigt som regeringarna runt om i världen genomför massiva penningpolitiska lättnader för att hantera deflationsproblem i ekonomin?

Men i texten finns massor av intressanta beskrivningar, fakta och reflektioner. Bland annat jämförs en afrikansk bondes produktivitet med en svensk. Skillnaden är enorm. Men skillnaden vilar främst på att den svenske bonden står högst upp i en pyramid som bygger på konstgödning, maskiner och bränsle. Beaktar man hela pyramiden och jämför med den afrikanske bonden – som inte har någon sådan hävstång – så är skillnaden inte alls så stor.

Just det är något jag tar med mig från boken. Pyramidbyggandet vi i de rika delen av världen har sådan hävstång från. Vårt välstånd bygger inte på på vår egna förmåga utan på att vi lyckas bygga pyramider av arbete där vi själva sitter i toppen på värdekedjan. Faktum är att en stor del av pyramiden består av energi vilket gör den svår att upprätthålla över tid.

Nästa del, Civilisationernas uppgång och fall är i stora delar en historiebeskrivning men David introducerar också en förklaringsmodell som är kopplad till att samhällen blir mer och mer komplexa till de inte kan bära tyngden av sig själva. Det leder till deras undergång. Jag kan inte bedöma om det här är en förklaringsmodell som är relevant, men om den är det så borde vi börja oroa oss ordentligt här i västvärlden. Vår välfärdsstat kommer bågna under sin egen tyngd, om det inte redan gör det redan, ganska snart.

Här är det inte historiebeskrivningen eller olika förklaringsmodeller för civilisationers uppgång och fall som är det intressanta i boken, det är snarare som i första delen; det är David sidoberättelser och kommentarer som gör det hela läsvärt. Som att det inte beror på ledarna – alltså dåliga beslut – att en civilisation går under, eller att det nödvändigtvis är önskvärt att undvika kollaps in i det längsta, kollapsens omfattning blir så mycket större då.

Det jag tycker boken tillför är synen på vad ett samhälles kollaps är. Det är inte amerikansk Mad Max som gäller. Det är inte ens händelser långt fram i tiden vi pratar om. Grekland befinner sig i en kollaps, tillsammans med flera andra europeiska länder. Kuba kollapsade i samband med Sovjetunionens kollaps. Rwanda och andra världskriget var kollapser.

Ofta uppfattas inte alls kollapsen så dramatisk inifrån. Inte heller behöver det vara ett speciellt snabbt eller våldsamt förlopp.

Sista delen handlar om framtiden och heter just Framtiden. David tror inte vår civilisation överlever i nuvarande form. Med hans sätt att se det så måste vi leva på motsvarande levnadsnivå som människorna i Bolivia för att jorden ska orka med att hantera befolkningsmängden över längre tidsperioder.

Författaren tror inte att någon innovation eller utveckling kan lösa vårt problem utan att vi antingen måste anpassa oss i väst eller våldföra oss på svagare delar av världen. Vi får exempelvis använda jordbruksmark i fattiga delar av världen för att göra alkohol till våra bilar men med konsekvensen att människor dör. Något som för övrigt redan sker.

Sista stycket är intressant för oss som vill leva lite annorlunda. Tvångsoptimismen och det ”Resilienta samhället” är två kapitel som är läsvärda i sig och lätta att överföra till individen.

Jag lär mig nya begrepp ”Pangloss-sjukan” och biofobi. Mer om det senare längre ned i detta inlägg.

Det David beskriver är vår totala oförmåga att sköta naturen i någon sorts ”det ordnar sig” eller ”hur farligt kan det vara” attityd. Det är ju samma beteende som bland annat jag vänder mig mot hos individer. ”Men varför ska jag spara, jag tänker inte sluta jobba” eller ”jag trivs så bra med mitt jobb att övervikten på 40 kg är oviktig” är otroligt vanliga inställningar. Som att vuxna inte vill ta något helhetsansvar för sina liv, eller naturen.

David ger en ömsom dyster ömsom ljus bild av framtiden. Att vi inte kan fortsätta som vi gör med vår energiförbrukning håller han för givet. Att vår civilisations omstöpning till någon annat blir speciellt dramatisk är dock långt ifrån säkert. Inte ens det nya behöver vara speciellt skrämmande.

David påstår redan att systemen håller på att förändras, så vi kanske är i kollapsen. Eventuellt får vi se stora skillnader i världen under vår livstid. Den mest pessimistiska profetian är att mänskligheten kämpar för sin överlevnad redan i slutet på detta århundrade, främst beroende på temperaturökningen som då förväntas vara 6 grader globalt.

Jag tycker du ska läsa boken! Den finns på biblioteket.

SVD tordes tycka annorlunda än jag – dom var faktiskt före om jag ska vara ärlig – när boken kom. 

* Peak Planet är ett vidare begrepp än Peak Oil som främst beskriver vår förmåga att pumpa olja. Peak Planet säger att vi når en gräns för vad jorden klarar i totalbelastning från oss och samtidigt leverera det vi behöver i form av jordartsmetaller till batterier, fosfor och kväve till jordbruket osv.

Den här typen av böcker är inte investeringslitteratur! Den som tror sig kunna bygga några investeringsprofetior eller göra speciellt många livsval, som att köpa en gård på landet – utifrån den här boken tror jag tänker galet.

Exempelvis Peak Oil är ett välkänt fenomen, men det går inte att tidsätta händelserna. Vi får allt svårare att utvinna olja men uppfinningsrikedomen, inte minst i USA, har varit enorm och det verkar som den turbulenta period med svängiga oljepriser och varierande tillgång som Peak Oil debattörerna förutsett kan komma bli mycket lång.

Inte heller bostadsbubblan är av något värde som begrepp då det är helt omöjligt att förutse när – om det ens finns en bubbla – den spricker.

Tvångsoptimism och biofobi är två nya bekantskaper för mig som David introducerar i boken. Dom är i högsta grad relevanta här på bloggen.

Tvångsoptimismen är nära kompis med ekokonsumismen. ”Det finns inget problem här om alla köper eko-avokado”. ”Det ordnar sig, stödjer vi dom eko-odlande bananodlarna så löser sig det här”. Tvångsoptimism handlar om att vuxna människor inte ser någon sorts helhet utan lyfter fram fjuttiga ting som lösningen på stora frågor eller helt väljer att bortse från de problem som finns.

Biofobi handlar om rädslan för naturen. Inte minst hos unga i storstaden. I takt med att att vi separerat våra liv allt mer från naturen så har en allt större mängd människor rent intellektuellt utvecklat en sorts biofobi. Rädsla för naturen och dess okontrollerbarhet. I stället önskar människor det sterila och mekaniska, det som går att kontrollera.

Det intressant är att biofobi kan kopplas till synen på interna och externa målbilder. Den som lever efter att uppfylla externa mål så som att äga en fin bil, nå ökad rikedom eller högre status, har en betydligt större tendens att se naturen som något som vi människor konsumerar.

De som mer ser till inre mål – vilket du borde göra – är mer för sociala sammanhang och har en större tendens att känna samröre med naturen.

David hänvisar till forskningsresultat men vi vet ju det här instinktivt. Att jag exempelvis opponerar mig mot ekomat här bottnar inte alls i något naturförakt. Jag känner starkt för vår miljö. Både lokalt som globalt. Det bottnar i synen på konsumtion. I synen på att bilåkarna talar om vad som ska köpas för att göra livet bättre. I själva verket så är ett enklare liv helt i harmoni med naturen exempelvis.

Varför inte läsa inlägget ”Vårt ansvar är att göra det mesta möjliga av det som bjuds”.