När blev priset på bordsmargarin och försäkringsvillkor cutting edge?

Jag har på senare tid blivit lite av snålbloggarnas “bad boy”, åtminstone tyder kommentarsfältet på det. Det är naturligtvis inte helt oavsiktligt i alla sammanhang; jag har ju till exempel framfört så kontroversiella ståndpunkter som att potatis inte är farligt och att jag cyklar utan cykelhjälm. På det har jag också varit ganska rak mot de som kommenterar här när jag tycker dom pratar skit. Men ibland kommer kritiken helt från blå himmel. Som när jag jämför pris på bordsmargarin och Nutella – jag tar livet av både mig själv och mina barn – eller listar våra matkostnader. Miljöbov och girig är attribut som nämns då.

Det är med blandade känslor jag läser kommentarerna. Slutsatserna om mina barn och min syn på dom är exempelvis ganska tröttsamma medan det är lite kul att vissa inte kan hålla sig ifrån att framföra en åsikt och ståndpunkt som jag öppet raljerat med. Samtidigt så är allt det här indikatorer på att bloggen växer och blir mer etablerad vilket är fantastiskt roligt.

Det här blir också en utbildning för mig själv i masskommunikation. Ett inlägg här på bloggen kan mycket väl ha mer än 1 000 unika läsare, på en dag eller två, som alla läser inläggen olika och tolkar innehållet från helt olika ståndpunkter. Och allt jag skriver är under tidspress så fördjupningar, extra genomläsning och redigering av texten blir enligt “tillräckligt bra” metodik vilket säkert bidrar till att vissa läsare ibland verkar hamna helt snett i mitt budskap, som många gjort i exempelvis inlägget om barnförsäkringar.

Med den lite trevande inledningen så går jag till kärnan i dagens inlägg!

Hur är det möjligt att bordsmargarin, cykelhjälmar, potatis, frukt och genomgång av villkoren i barnförsäkringar kan ge bloggen och mig den position vi verkar fått? Är alla läsare här mentalt kopplade till Maria Montazami? Som det inte vore nog så lever vi vår vardag utan bil vilket rejält spär på känslan av att vi är “extrema”. Men det är vi ju inte! Det jag beskriver här på bloggen är ett ganska vanligt liv. Med bordsmargarin och Nutella. Med XC90 och batteridrift. Att reta sig på våra beslut är direkt respektlöst mot de som faktiskt lever under tajta förhållanden.

Varför är kommentarerna och invändningarna så homogena samtidigt som nästan ingen av de som kommenterar här klarar av att svara på de inledande frågorna som jag eller andra ställer kring de åsikter de framfört? Jag är ganska övertygad om att det beror på att vi, eller ni!, konsumerar information. Så när Aftonbladet och några hälsobloggare – utan eftergymnasial utbildning – säger att socker är farligt, så är det dags att agera. Delar av livsmedelsindustrin säger att eko är vägen till njutning så då måste vi väl tycka så? Och så bör vi ju tänka på vår hälsa! Listan kan göras lång med det vi ska göra och förhålla oss till. Av någon underlig anledning bland kommentarerna på en snålblogg är det ofta kopplat till konsumtion?

Att planlöst konsumera information skapar en massa måsten. Men det verkar också skapa rätt många korkade och förvirrade människor. För det kan ju inte vara så roligt att ge sig in debatter på en blogg som den här och inte kunna komma fram med ett underbyggt argument. Motsatsen till att konsumera massa information utan något sammanhang är att titta på väl underbyggd fakta och skapa sig en plattform i det. Det upplägg som jag följer är ungefär så här:

  • Vi är vuxna människor. Vi kan och vill ta ansvar för vårt liv!
  • Människor är goda. Vi litar på vår omgivning och vi lär våra barn detsamma. Det gör att vi faktiskt lever bättre och längre. Barnen kommer dessutom lyckas bättre i livet.
  • Vi är tacksamma. Vi ser det vi har.
  • Vi lever sparsamt. Med det följer att vi tar hänsyn till våra kroppar och naturen.
  • Vi bygger vår plattform i livet genom sparande, investering, personlig utveckling och relationsbyggande. Det gör att vi kan hjälpa andra och oss själva, vilket vi gärna gör.
  • Vi lär oss att fylla livet med meningsfulla ting utan att konsumera.
  • Vi som människor mår bra av att röra oss ute i det fria. Vi försöker hitta komplexa belönande mönster där vi använder vår kropp dagligen, exempelvis genom att cykla till jobbet.
  • Vi ser oss som producenter, inte som konsumenter. Vi försöker hitta mer glädje i att göra och skapa, samt att vara tillsammans, till förmån för konsumtion.
  • Vårt komplexa sociala samhälle är en tillgång som vi nyttjar. Det innebär att vi är i parker, på bibliotek och nyttjar lokaltrafiken, bland annat.
  • Vi vårdar det lokala. Barnen går i den lokala skolan. Vi använder inte bil för att transportera oss ur det lokala sammanhanget. Lokalt är trevligt och lokala sammanhang ger barn och ungdomar frihet.

(Listan är tagen från tidigare inlägg).

På det här måste vi fatta massor av beslut. Då utgår vi från vår plattform, men så måste också någon sorts rimlighetsprincip råda.

  • Är potatis farligt? Vem säger det (en bloggare som läste en artikel i Aftonbladet)? Vad ser jag själv? Vad är rimligt?
  • Ska jag sätta mig in i hur margarin framställs? Kan jag relatera det till hur smör framställs? Ligger det massor av döda människor i omgivningen med margarinförpackningar bredvid sig?
  • Ska jag köpa ekomorot om den är 4 – 5 gånger dyrare än vanlig morot?

Nu kan ju den som är negativ till något som står ovan påstå att jag vet vad som är bäst och vilka beslut som är korrekta. Men så ser inte jag det som. Det mest jag gör är mainstreamval men jag har en plattform – en sorts livsstrategi – jag utgår från som jag sällan avviker från. Ibland fattar jag/vi fel beslut men vi står inte som en vindflöjel bland åsikter. Och ofta har vi faktiskt bättre referenser än Aftonbladet till våra åsikter.

Jag vet inte om jag svarade på min fråga men jag är fascinerad över krafter och strömningar i vårt samhälle som gör att det här blir en av de mest aktiva privatekonomiska bloggarna idag. Det är lite som om någon skulle kunna slå igenom på ett bilforum genom att skifta till vinterdäck själv. Eller träningsbloggare skulle bli ledande genom att ta 50 kg i bänkpress.

Vad tycker du? Överdriver jag mitt eget varande eller är det som skrivs här verkligen provocerande?

 

Onkel Tom, eller Anders Gustafsson som jag egentligen heter, driver den här bloggen. Här pratar vi om vår tid och våra pengar. I stora drag kan vi säga att vi pratar om hur vi styr våra liv för att leva friare och intressantare liv.

Titta bland kategorierna i menyn här ovanför så ser du vad vi pratar om i detalj.

Läs gärna min fria e-bok som jag skrivit för dig som vill leva ekonomiskt fri för en kortare eller längre period.

Jag har nyss fyllt 50 och har fyra barn och sambo. Vi bor i Sundbyberg sedan 2019. Innan dess drev vi en liten gård i Småland under ett par år. På den tiden var vi aktiva inom FIRE-rörelsen och predikade för ekonomiskt oberoende och tidig pension. Nu är vi åter i ekorrhjulet :)

Det här med att hoppa ur ekorrhjul och säga nej till tråkiga vardagar har intresserat mig sedan 2013. Det som nog gör den här bloggen lite unik är att jag närmat mig frågeställningen på så många vis. Inte minst har jag försökt förstå och påverka min roll i det hela.

Utbildningsmässigt är jag civilingenjör. Jag har på det varit doktorand, men fullföljde aldrig den banan. På senare tid så har jag även läst psykologi på universitetsnivå.

Du hittar min email-address på den lilla mailikonen här nedanför. Där hittar du också länken till bloggens Youtube som du gärna får prenumerera på.