Teatergruppen Ifrågasätta ger: Katten och laserpekaren

Senast uppdaterad

Gillar du? Dela!

Titta någon minut på videon ovan är du snäll, så kommer du ha lättare att hänga med i inlägget sedan. Vi ska nämligen använda katten och laserpunkten som någon form av visualisering när vi reflekterar kring vårt liv och sparande.

Först ska vi fundera över att laserpeken bildar just en punkt och att den får kattens fulla fokus.

Den som marknadsför en produkt eller en livsstil vill nämligen skapa laserpunktsfokus hos dig. Du ska önska dig det som säljs, och det som det som påstås följa med ditt inköp, med samma fokus som katten har.

Här samverkar marknadsförare och vi själva. Alla de som vill sälja något skapar laserpunkter, men det är vi som väljer bland dem och håller fast blicken.

Grejen är bara den att rummet runt katten finns kvar trots punkten.

Så när din kompis, som tittar på sin laserpunkt, säger att vi missar saker i livet när vi sparar så har han eller hon helt glömt resten av rummet.

Tiden finns för alla. Vi gör alla något hela tiden, men vi gör olika saker.  Att göra det mesta möjliga av det som erbjuds innebär nästan alltid att vi inte ska fångas av en laserpunkt, utan se runt oss.

Där finns alla saker som var laserpunkter tidigare.

Där finns upplevelser i det lilla och där finns allt det vi redan har tillgång till, men sällan använder: bibliotek; allmänna lekplatser och träningsanläggningar; vårt egna kök och hus; familjen; skogen och naturen; kamraterna.

Nästa del som är intressant att reflektera kring är att punkten rör sig. Den som håller i laserpekaren bestämmer därför över katten.

Helt plötsligt sätter någon utomstående kattens agenda.

Många av oss vill ha någon som sätter agendan.

Ta min farsa till exempel. När partiet har en åsikt så engagerar han sig direkt! Åsikten är omedelbart hans och han kan gå från att helt skita i en fråga, till att helt plötsligt brinna för den. Det är så man engagerar sig i samhället. På andras order.

Detsamma gäller alla som känner för hälsa och miljö. Oändliga är dom kommentarer och diskussioner här på bloggen som rör ekomat och faran med socker och bordsmargarin.

Men varför är kommentarerna så stereotypa? Varifrån kommer alla förenklade förklaringsmodeller och färdiga åsikter?

Svaret är naturligtvis att det finns några ganska tydliga och väldefinierade agendor kring området miljö, ekomat eller vegan vs. kött.

Detsamma gäller sockerfobi och margarinskräck.

Det betyder att den kollektiva rörelse som finns inom respektive område rör sin laserprick, med tillhörande följare, i ganska väldefinierade områden. Men måste du och jag följa?

För mig är svaret självklart nej!

Mest för att agendan inte sätts utifrån mig och för att rörelseschemat är för begränsat. Det finns dessutom demokratiaspekter kring att följa allt för “korkade” rörelser, som fjärmar sig från fakta och vetenskapliga förhållningssätt.

Åter till katten, laserpunkten och frågan “behövs barnförsäkringar“.

Det jag fått allt mer klart för mig på senare tid är känsloaspekterna som är kopplad till fenomenet konsumtionen.

Jag tycker katten och laserpeken är en bra liknelse, men hos oss människor finns det ytterligare dimensioner kring känslorna, som inte katten har. 

För att hantera just känslorna finns dock trick, som att skriva, vilket är en fantastisk metod rent allmänt för att skapa distans till sig själv och sina känslor.

Läs gärna inlägget där jag skriver om hur jag tycker vi kan skita i det mesta! 🙂

3 tankar på “Teatergruppen Ifrågasätta ger: Katten och laserpekaren”

  1. Superbra analogi!

    När kända hälsobloggare tycker margarin är dåligt tycker plötsligt okritiska följare likadant. Plötsligt ska alla ha samma stekpanna som kändiskocken och slänger ut den som fungerat utmärkt i 20 år. Barnen ska inte längre vaccineras för att någon bloggare ifrågasätter massor med forskning med hjälp av tyckande.

    Hmmm, kommer vi se minskning av barnförsäkringar nu…? 🙂

    Svara
    • Tack Kilo!

      Ja det vore kul att ha sådant genomslag men det händer nog inte 🙂 Men visst, jag är en i gruppen som missionerar för min världsbild.

      Svara
  2. Vi är ett flockdjur som alltid vill passa in, därför funkar reklam och “sagor” så bra.
    Då är det någon som tar tag i taktpinnen och leder oss i en riktning, då slipper vi dessutom att kanske göra något som differentierar ossfrån den stora massan (hemska tanke).
    Lägger en bild till digpå Twitter som visar hur flockdjur gör 🙂

    Svara

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna

%d bloggare gillar detta:

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies. mer information

Dina cookie-inställningar för denna webbplats är satt till ”tillåt cookies” för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för cookies eller om du klickar ”Godkänn” nedan så samtycker du till detta.

Stäng