Två olika typer av Slösa

Jag har haft maildialog med en förhållandevis ung kille som håller på med sin hushållsbudget för 2017. Genom att sammanställa och se kostnaderna för året i stället för att peta in räkning för räkning efter hand så kom han till lite nya insikter men ville också diskutera lite med någon annan kring det han faktiskt såg.  Det är riktigt roligt med den typen av mail med tanke på att jag gjort årsbudget till lite av ett tema här i slutet av året.

Eftersom jag är väldigt öppen med vår privatekonomi här så är det inte så ovanligt med frågor i mailkorgen kring budget eller rimliga nivåer för olika vardagliga kostnader. Det är slående vilken likriktning som ofta råder. När det gäller ensamstående unga människors ekonomi – som i det här senaste fallet – så är ofta utgifterna väldigt egencentrerad.

Personer som tidigare levde på studiemedel går på ett par år till att lägga lika mycket på sig själva i månaden som de tidigare levde på i sin helhet. Det är gymkort, kläder, mat – nästan alla tränar och lyfter fram det som centralt och ett skäl till matkostnaderna – nöjen, alkohol, resor och elektronik. För att inte prata om pengarna många lägger på att äta ute och köpa presenter.

I början av arbetslivet är det vanligt att de fasta kostnaderna är små men snart sprider sig synen på att ”unna sig” till större lägenhet och finare bil. Vi pratar livsstilsinflation här.

Att nå unga människorna med budskapet att den största besparingen – om vi nu vill spara pengar –  är att se över sina egna behov och bilden av sig själv är svårt. Jaget står i centrum och det är dyrt.

Jag tänker på den här typen av spenderare som Egoslösarna.

När jag får förmånen att göra samma resa i familjers privatekonomi – vilket ofta är människor som är lite äldre och som har en mängd åtaganden – så finns det även här ofta en stereotyp.

I den här fasen i livet ska vi köpa hus med många rum och bilar som rymmer allt, lite till och som tillåter ett ständigt resande. Föräldrarnas uppgift är att hålla verksamheten igång med bilar, husvagnar, bostäder, resor, pooler och semestrar på de rätta ställena.

Jag brukar tänka på dessa människor som Finansiärerna! De som tror att meningen med livet är att finansiera storfamiljens liv. Ju mer pengar som omsätts ju bättre liv.

Det här har att göra med faser i livet med begränsningar och förväntningar som varierar. Få har ekonomiska möjligheter att kombinera båda typerna av slösa men sådana familjer finns. De som ska finansiera allt och hela fy-fan till nära och kära samtidigt som de själva ska unna sig maximalt.

Det finns inget uppenbart fel i det här stereotypa beteendet på så sätt att det är etiskt eller moraliskt tveksamt. Ungdomarna som njuter av första åren med lön ska så klart kunna känna lite av segerns sötma efter alla år utan egen inkomst. Och många medelålders finner stor glädje i att vara familjens stöttepelare.

Men det finns två problem:

1. Det uppstår en stark koppling mellan jaget och behovet att konsumera, samtidigt som
2. insikten om pengars värde snabbt bryts ned.

Det är som både Egoslösarna och Finansiärerna hamnar i en mental låsning där belöningen de söker i sitt beteende består i hur mycket pengar de kan omsätta. Som när företag pratar hur viktigt det är att nå en viss burn-rate. Det är det som gör att många tappar proportionerna och att synen på pengar snabbt blir verklighetsfrånvänd.

De som hamnar här är oftast inte helt ute och cyklar – de sköter sannolikt sin ekonomi bäst bland befolkningen – men det är den mentala spärren som gör att Egoslösarna och Finansiärerna inte kan gå från ”normalt sparande” på kanske 10% av sin lön till 50%.

Samtidigt så krävs det en så liten skiftning i tanken för att åstadkomma ett helt annat läge för båda grupperna.

Tänk om Egoslösaren tänkte: Pengarna som jag tjänar ska ligga till grund för att bygga en fantastisk version av mig själv. Något som står över vanliga materiella ting så som egen lägenhet, bil, ny ulltröja och medlemskap i Golfklubben. Men det är inte pengarna som ska göra jobbet, det gör jag. Jag ska göra mig till en enastående individ och skapa mig ett fantastiskt liv.

Förmodligen är det en högre ambition än den många har med sina inköp av märkeskläder och restaurangbesök, men jag valde ändå målet för att visa att jaget kan vårdas och utvecklas på många sätt.

Finansiärerna kan också tänka annorlunda. Ett liv kan inte handla om att finansiera andra människors behov av konsumtion. Vi människor har möjligheten att bidra med så mycket mer och så mycket värdefullare delar än bara pengar. Något som etsar sig fast. Och målsättningen bör vara att  när vi väl spenderar pengar så ska det vara på något som verkligen berikar för de som är i vår närhet. Bara det borde reducera en hel del dubbla serviser och tomma gästrum som hålls för den stora festen som aldrig blir av.

För mig var det cirka 3,5 år sedan jag första gången fick upp ögonen för andra tankebanor kring privatekonomi. Jag såg att det fanns andra mallar att följa. Jag tror det är den största och viktigaste funktionen en sådan här blogg kan fylla.