Farsan vill gå i skola och bli något. Han föddes 1933 och om jag minns rätt så hade man på den tiden sex års grundskola. Farsan var så stolt för han hade gått ett år extra! Jag tror därför att han gick sju år i skola.
Efter några års arbete så hade han sparat ihop tillräckligt med pengar för att börja studera. Han slutade jobbet och återgick till skolbänken. Då hade han hunnit jobba inom jordbruket och inom industrin.
Men sjukdom och livet kom emellan och farsan blev aldrig den ingenjör han önskade bli.
För honom var det här laddat. Med ett lite mer vuxet perspektiv så tolkade jag hans tankar och synsätt utifrån ett perspektiv där status var centralt. Då och då i sitt arbetsliv, främst då inom industrin, så hade han kommit i kontakt med det han kallade ”ingenjörer”. Personer som kallades in när något inte fungerade som tänkt.
Det var högt ansedda människor med en aura av kunskap kring sig. Något att se upp till! Ingenjören lyssnade alla till och han såg samband som låg utanför det som ”arbetarna” kunde greppa.
Det här ligger till grund för mina tankar om att farsan lockades av statusen i ingenjörsyrket. Det var den han sökte!
Farsan är borta sedan ett par år, så nu kan jag inte fråga honom, men jag har nog omprövat mina tankar kring farsans synsätt.
Strax ska jag berätta varför, men först!
Gud vad jag hatar att stängsla!
Jag skolades in i arbetslivet som en ”arbetare”. För mig innebar det att jobb är det samma som att jobba som städare, chaufför, lagerarbetare, reparatör, snickare, elektriker, målare, vakt, kock, flyttgubbe, för att nämna några exempel.
Jag jobbade på lager, bilfirma och inom industrin. Men jag var för orolig, utan att jag kunde sätta ord på det. Sedan tänkte jag att jag hamnat rätt när jag blev antagen till officersutbildningen. Så blev det inte, det blev i själva verket starten på många års studier i olika former.
Sedan har jag jobbat i ett typiskt akademikeryrke i många många år.
Men 2017 bröt jag med arbetslivet och flyttade ner på en gård i Småland (här kan du läsa mer om våra äventyr).
Efter något år där så insåg jag att ”det här är inte jag”.
Jag är ingen arbetare längre. Om jag någonsin varit!?
Det är inte för att jag är snobb jag säger så. Eller för att jag inte vill göra fysiskt arbete. Det något med hjärnan. Det känns som den kokar om den inte får göra intellektuellt arbete. Jag blir otroligt uttråkad annars.
Och det här med att göra åtaganden. När jag bildat familj, studerat, tagit anställning och olika roller på olika arbetsplatser så har jag gjort ett åtagande. Det har ibland varit belönande i sig. Ibland har det lett till nya möjligheter.
Jag har också en önskan om att komma till min rätt. Att min kompetens används och att jag känner att jag tillför något. När akademikerfacken frågar sina medlemmar vad de anser vara viktigast i arbetslivet så är det här frågan som toppar bland de som är lite äldre.
Jag har aldrig känt att jag kommit till min rätt när jag stängslat på vår gård. De starkaste känslorna där har nästan alltid grundat sig ett missförstånd om elaggregatets status.
Farsan kanske inte heller var arbetare
Med den kunskap jag har nu så tänker jag att det finns saker farsan gjort och berättat som tyder på att han hade samma känsla.
Han ville inte renovera hemma. Han var helt ointresserad av det. Han ville lära oss barn läsa. Eller spela spel.
Plocka blåbär var den mest obegripliga sysselsättning han någonsin stött på. Men han blev gärna sekreterare i någon liten förening. Erbjöd sig att deklarera åt allt och alla. Och så såg han alltid möjligheter att köra någon liten firma på sidan av sitt vanliga jobb.
Kanske var det inte statusen han jagade. Åtminstone inte enbart statusen!
Han var nog medveten om att han trivdes bättre med att använda hjärnan än att jobba med kroppen. Han behövde en viss balans.
Vissa saker hade farsan fått om bakfoten helt
I många avseenden så är jag nog mer nöjd med mitt yrkesliv än farsan var. Många år i skolan har gett mig möjligheter att vara med i skeden som väldigt få människor fått göra.
Det finns stora möjligheter i arbetslivet, inom olika områden för mig, där jag platsar bra. Och jag känner det. Att hitta den matchningen utanför arbetslivet har varit omöjligt.
Och jag har haft väldigt mycket kul! Det här till trots så har farsans tro om akademikerlivets ”bra jobb” förvånansvärt ofta lyst med sin frånvaro.
Farsan hade aldrig jobbat på en arbetsplats där 8 av 10 slutade. Eller haft uppgifter i sina projekt där ingen människa stannade mer än en månad. Han hade inte jobbat på arbetsplatser där nyanställda lämnade efter första dagen.
Han hade aldrig sett en person komma till HR för diskussion kring återgång till arbetet, på grund av utbrändhet. I alla fall inte när personen kräktes vid entrén och fick hjälpas hem.
Vad vill du bli när du blir stor?
Var tar den här diskussionen oss?
Jag har berättat min berättelse här, och kanske farsans, och det behöver inte alls vara din. Det är ingen sanning jag återger. Det som är centralt här är att sanningar, som vi ska alla ”åter till naturen” och där odla vaxbönor, är för enkla.
Jag skulle inte heller trivas med att sitta på en strand med en drink klockan 3 på eftermiddagen. Jag får något mörkt i huvudet efter en dag!
Inte heller gillar jag tanken på att göra mig friare genom att hoppa in i ”gig-ekonomin” eller varianter.
Vissa tycker det är ett under av frihet att vara springvikarier. Det passar min personlighet något helt enastående dåligt. Jag vill ju vara en del av en arbetsplats. Påverka, förbättra och bidra med mer än inhopp.
Hur lär man sig det här?
Att bli äldre ger lite mer distans, det är en sak som är säker. Livet har också olika faser märker man då.
Men sedan handlar rätt mycket också om att prova sig fram och lyssna på sig själv.
Se inte på det jag uttrycker som en sanning, se det som en erfarenhet du fått ta del av. Dina förutsättningar kanske är annorlunda.
Tycker det här är intressant? Fråga dig själv!
Vad har format mina karriärdrömmar och ambitioner?
- Har det varit yttre faktorer som status eller inre drivkrafter som intellektuell stimulans?
Hur har mina erfarenheter i arbetslivet påverkat min syn på vad som är meningsfullt arbete?
- Har jag upptäckt att vissa typer av arbete passar mig bättre än andra?
På vilka sätt påverkar min livssituation och ålder mina yrkesval och prioriteringar?
- Har mina mål och drömmar förändrats över tid?
Hur hanterar jag känslan av att inte passa in i vissa sammanhang eller arbetsroller?
- Kan jag dra nytta av dessa upplevelser för att bättre förstå mig själv?
Vad innebär det för mig att ”komma till min rätt” i arbetslivet eller andra delar av livet?
- Vilka typer av uppgifter eller roller får mig att känna att jag bidrar och använder mina styrkor?
Hur påverkar mina tidigare erfarenheter och min familjebakgrund mina nuvarande karriärval?
- Kan jag se mönster i mitt liv som påminner om de hos mina föräldrar eller andra familjemedlemmar?
Hur ser jag på balansen mellan fysiskt och intellektuellt arbete i mitt liv?
- Är det viktigt för mig att ha en mix, eller dras jag mer åt det ena hållet?
Vilka förväntningar och föreställningar om arbetslivet har jag haft som visat sig vara felaktiga?
- Hur har jag hanterat de insikter jag fått och vad har jag lärt mig av dem?
