Att utvärdera det vi gör – Sluta eller fortsätta?

Att fundera på vad vi vill, kan och måste göra i våra liv är en disciplin som många av oss ägnar sig åt.

Vi sätter mål, förändrar vanor eller hoppas att vi på något annat vis ska kunna planera och styra livet så att vi får önskat resultat.

Men hur bestämmer vi om vi ska sluta göra något? Hur utvärderar vi om vi ska fortsätta med det vi gör?

Hur ägnar vi oss åt städning och underhåll bland allt det vi gör i våra liv, utan att för den skull fundera på vad vi behöver fylla på?

När vi pratar om prylar så finns det ett begrepp som kallas decluttra, som kan översättats till att utresning och städning.

Här ska vi diskutera samma övning, fast prylarna ersätts av det vi gör.

Det blir bara mer och mer

För mig är det här i högsta grad en relevant frågeställning. Efter åratal av nedväxling och downsizing så lever vi ett ganska vanligt liv i Stockholm.

Vår återgång till det vanliga livet började 2019 och sedan dess har vi plockat på oss massa nya vanor och aktiviteter.

Snart ska jag och frun planera kommande år och det är relevant att ställa frågan: Vad ska jag lämna bakom mig och vad ska jag ta med mig in i mitt nya liv?

Varför ska det som får följa med i så fall följa med?

Ska jag sluta blogga? Ska vi sluta spara som vi gör? Ska vi sälja gården i Småland?

När jag börjar fundera så kommer fler frågor upp.

• Hur mycket egentid ska jag ha?
• Hur mycket tid ska jag avsätta för familjen?
• Finns det prioriterade saker att göra?

För andra kan ifrågasättandet handla om att utvärdera om man ska fortsätta driva sin lilla firma på sidan om. Fortsätta vara ordförande i bostadsrättsföreningen, eller vara så där duktig med att ta hand om alla äpplen i trädgården varje år. Safta och sylta!

Vi är ju rationella

Varje syssla vi har på vår agenda har naturligtvis sina egna motiv samt för- respektive nackdelar.

Men jag ska försöka närma mig den här problemställningen väldigt generellt. Det går bra eftersom vi människor, åtminstone på papper, är väldigt rationella och förutsägbara.

Den mest rationella bilden av oss är att vi i grund och botten gör något för att vi förväntar oss en belöning. Den belöningen kan vi sedan sätta i relation till en kostnad, exempelvis i form av tidsåtgång.

Givet de två parametrarna kan vi sedan fatta ett balanserat och förnuftigt avvägt beslut.

Bilden av oss som rationella individer, som baserar våra handlingar på rationella avvägningar och väl underbyggda beslut, ger en för de flesta fall en alldeles för förenklad bild av oss som människor.

Men den fungerar här – och den kommer fånga om vi inte är rationella – så det är den mall jag kommer följa.

Men även rationella människor har svårt att fatta beslut

Ibland är det enklare att sluta med något, ibland mycket svårare. Trots att det ur ett rationellt perspektiv inte självklart är någon skillnad mellan två besluten.

Det kan vara mänskliga kopplingar och relationer som är svåra att släppa, som gör att vi hänger kvar.

Ibland är det tvärtom, det känns naturligt att släppa det vi gjort och vi känner oss klara, trots att det vi ger upp kanske varit en viktig del i våra liv.

Den kanske mest utmanande situationen att ta ställning till i det här sammanhanget uppstår när vi som människor står i ett vägval. Ska vi sluta med något, eller växla upp.

Det kan handla om att göra hobbyverksamheten till sitt arbete, eller ta ledigt ett år för att studera musik på en folkhögskola.

Så det finns definitivt kännslor i många former inblandade i ett beslut.

Men i vår förenklade model så har den rationella människan två ting att beakta här i livet:

1. vad har vi för belöning i det vi gör och
2. vad är kostnaden.

Belöningen

Låt oss anta att att vi ska ta ställning för eller emot något. Ska vi fortsätta göra det vi gör, eller ska vi sluta.

Här är då några rimliga frågor att ställa sig tycker jag.

Vad är målet?

Ledet det du gör någonstans? Har du ett långsiktigt mål. Vad är det i så fall? Går resan dit du önskar med en hastighet som är rimlig? Vad är ett rimligt tidsperspektiv för att se resultat i det du gör?

Direkt belöning

Om du inte gör något för att du har en långsiktig plan, utan för att det du gör ger dig mer omedelbar glädje och lycka. Känner du då verkligen den belöningen?

Vet du vilken belöning du från början sökte i det du gör, och är den belöningen i så fall fortfarande relevant för dig?

Sammanhang

Hänger den aktivitet vi nu diskuterar samman med andra mål och ambitioner du har, sett ur ett större perspektiv? Om du har olika saker du gör som är i konflikt med varandra, varför kan du inte prioritera och fokusera på ett mål?

Om du inte riktigt kan besvara frågorna ovan så är risken stor att det du gör bara förstärker din känsla av att du befinner dig i ett ekorrhjul. Allra värst är det om det finns någon form av motsatsförhållande i det du gör och något annat du önskar.

Då riskerar du att uppleva det som kallas kognitiv dissonans.

Var ärlig

Ska vi utvärdera något utifrån de belöningar vi upplever, eller hoppats att något levererar, så är det brutal ärlighet som gäller, enligt min erfarenhet. För vi ljuger för oss själva! Därför ser vi, främst hos andra, beteenden som verkar helt obegripliga.

• Så många tränar för att bli smalare, men blir i själva verket blir de tjockare. Det här tyder på att man 1) gör fel, 2) bara bränner tid.
• Många driver företag med usel lönsamhet utan att försöka förbättra lönsamheten eller lägga ned.
• Mängden människor som jagar följare i sociala medier är stor. Det utan att det finns någon identifierad vinst i det.
• De plikttrogna resandet till fjällen på sportlovet tar mer än det ger i många barnfamiljer.

Men när vi själva är i samma situation så är vi betydligt mer mångordiga och nyanserade. Vi tränar för att må bra. Har företag för att vi vill vara vår egna chef. Söker följare på Instagram för att vi ska …. Eller så upplever barnen på 3 år fjällresan som så fantastisk.

Att ifrågasätta och sluta med något kräver mod och energi.

Verkligheten är ärlig

Vi kan lura oss själva en bit. Men vi kan inte lura känslan av att befinna sig i ett ekorrhjul. Verkligheten är tyvärr väldigt ärlig.

Så allt vårt slingrande och förhalande leder ingen vart. Därför tror jag det är nyttigt att ifrågasätta det vi gör utifrån perspektivet ”var leder det här” och ”vad är min belöning i det jag gör”.

Det handlar om att studera det vi förväntar oss ska ”trilla in” i våra liv som resultat av det vi gör.

Jag påstår att de flesta som studerar alla måsten i sitt liv upplever att många aktiviteter egentligen inte ger det resultat man önskar.

Nu ska vi vända på det hela och fråga oss vad det vi gör kommer med för kostnad.

Vad är ”kostnaden” i det jag gör?

Allt tid och energi för oss är inte lika över ett dygn, vecka eller år. Kanske är det ett mindre åtagande att vara med i bostadsrättsföreningens möten en gång i månaden, säg sena onsdagskvällar under perioden oktober till april, än det är att leda knatteträningen varje lördagsförmiddag under perioden april till oktober.

Även om belöningen är helt olika.

Årets månader och kalendern i stort fångar det breda perspektivet, men det mest intressanta är nog när vi kommer ned till att studera och styra vår dag.

Om jag ska göra något som är viktigt för mig så finns det inte obegränsat med tid på dygnet. Jag är styrd av det faktum att jag bor i en familj med fyra barn. Har begränsat med ork och energi samt att jag också arbetar heltid.

Låt oss ta ett exempel. Teoretiskt skulle jag kunna blogga och lära mig ett nytt språk samtidigt. I praktiken kommer de två sysselsättningarna troligtvis slåss om samma tidsfönster i min vardag. Det kanske rör sig om sex timmar i veckan – vilket är mycket mindre än min totala fritid – som är tillgänglig med rätt kvalité.

För mig är det centralt att hitta och frigöra tid med hög kvalité är när jag tänker och funderar kring känslan av ekorrhjul och trist vardag.

Det är också något som återkommer i många böcker kring ämnet. En del i det här tänket handlar också om att identifiera vad det är som kräver tid av hög kvalité och vad som inte gör det.

För mig handlar det här mycket om att kunna visualisera en bra dag och faktiskt se den ta form.

Kan vi ändra reglerna genom att ändra förväntad belöning eller kostnaden?

Det här inlägget handlar om att städa upp och göra sig av med aktiviteter och åtaganden i livet som inte längre ger det resultat vi hoppats på. Eller så kan inte kostnaden motiveras av nyttan.

Men ibland kan vi inte, eller vill inte välja bort något, trots att känslan av ekorrhjul och hög kostnad finns där.

Då kan vi naturligtvis välja att arbeta med beskrivningen av den vinst eller det resultat vi hoppas få, eller se om vi kan minska kostnaden som följer med våra aktiviteter.

Det här är något som ska brukas med måtta tycker jag. Annars blir det bara självbedrägeri modell grande av det hela.

Personligen tycker jag det är enklast att jobba med kostnaderna i ekvationen runt det jag gör. Att träna på lunchen eller parallellt med barnens aktiviteter, läsa på bussen, promenera med talbok i öronen är alla exempel på hur god planering gör att kostnaden för något förändras och/eller sänks.

Det går naturligtvis också att arbeta med målbeskrivningen i det vi gör, men där är jag mer tveksam. Om vi motionerar för att gå ner i vikt och inte lyckas med det så kan vi naturligtvis istället säga att vi motionerar för att hålla vår vikt och för att öka vårt välbefinnande.

Det är kanske till och med en bättre målbeskrivning och önskan kopplat till vår träningsaktivitet. Men då ska vi rimligen också ge upp önskan om att gå ner i vikt, annars lurar vi oss själva.

Dessutom så kanske välbefinnande och viktstabilitet kan nås med enklare medel än genom den aktivitet vi faktiskt sysslar med. Så …

Att ompröva något handlar inte om att leta ursäkter för att slippa förändring. Det handlar om att ta tuffa beslut och gå vidare.

Har du något du gör i din vardag där nyttan egentligen är väldigt oklar? Eller kostnaden oproportionerligt hög?