Idag åker kusinen hem till sitt efter att ha bott tre veckor hos oss. Tre tjejer i åldrarna 11, 12 och 17 år har delat ett rum på cirka 20 kvadratmeter under den här perioden.
Det var andra treveckorsperioden på kort tid som vi hade ett bonusbarn här hemma.
Tre personer i samma rum är trångt. Normalt sett låter vi barnen dela rum två och två. Så tre är ovanligt men inget märkligt.
Hur går det med fler barn i varje rum?
Jo det går bra!
Det trots att vi haft otur med förkylningar och influensa. Huvudvärk och feber. Men det är inte så att någon gått sönder. Tvärtom så har de här veckorna gjort att tjejerna har blivit mer integrerade och ”bondat” sig samman mer än de någonsin kunnat göra annars.
Låta barnen dela rum
Vi kan säga att vårt val att låta barnen dela rum inte är kopplat till att vi har en stark tro eller åsikt om huruvida barn ska bo i eget rum eller inte. Det är andra faktorer som ekonomi och vår önskan om att inte bo för stort och centralt som ligger till grund för våra val.
Läs gärna inläggen där vi diskuterar vår syn på att bo på landet eller i stan eller inlägget om hur vi ser på valet mellan lägenhet eller villa.
Mer om det senare. Nu ska vi titta på vad vi uppfattat som för- respektive nackdelar med att låta barnen dela rum.
Vi har inga negativa erfarenheter av att låta våra barn dela rum. Åtminstone inga bestående erfarenheter. Med det menar jag att det naturligtvis finns tillfällen då vi önskar att våra barn vore skilda åt.
Det kan beror på att de bråkade eller att en ville vara själv med sin kompis på rummet samtidigt som det andra barnet inte accepterade det.
Men det finns tillfällen då det istället varit en fördel att ha barnen naturligt i samma rum, som när jag läst för två barn samtidigt på kvällen.
Mår barn bra av att dela rum?
Låt oss börja med att säga att vi inte är forskare och att vi inte sitter inne på något vetenskapligt förankrat svar. Men utifrån våra erfarenheter så har ingen av våra fyra barn farit illa eller påverkats negativt av att dela rum.
Med det ska vi tillägga att när vi skrev den första versionen av det här inlägget så hade vi relativt små barn.
Idag är vårt yngsta barn 10 år.
Att låta tonåringar dela rum är lite mer komplicerat än att låta mindre barn dela rum.
Dels så ökar behovet av att kunna vara själv och kunna stänga in sig. Men det finns många andra praktiska problem också. Som väldigt olika sömnbehov och sovtider.
Men vi kan inte säga att våra barn på något vis farit illa av att få anpassa sig och lära sig ta hänsyn till andra. Tvärtom så har det varit lärorikt!
Är man annorlunda om man delar rum med sin bror eller syster?
Vi har förstått att många reagerar mot idén om att låta barnen delar rum utifrån ett ”fattighetsperspektiv”. Det kan handla om att man känner sig annorlunda och tror att barnen ska bli retade exempelvis.
Vi känner inte igen det alls, det är inte alls speciellt ovanligt – i synnerhet inte i större städer – och vi har aldrig sprungit på någon som reagerat på något märkligt vis.
I vår bekantskapskrets så finns det barn som delar sovrum med sina föräldrar långt upp i tonåren.
Erfarenheter av att låta barnen dela rum
Barnen har aldrig – åtminstone har det inte varit någon stor trätopunkt – själva varit missnöjda över att de delat rum.
Det kan uppkomma konflikter, som när någon har kompisar hemma, som vi var inne på tidigare.
Men att vi kunnat bo som vi gjort, genom att vi nyttjat boendeytan smart, har också haft en rad fördelar.
Det är faktiskt så att vår lägenhets läge gör att vi har rätt mycket kompisar här under sena eftermiddagar då lägenheten ligger bättre till, relativt den fina skolan dit många barn åker buss, men som vår äldsta promenerar till på några minuter.
Inte heller påverkar den mindre bostadsytan de minsta barnens lek det minsta.
Vad vi sett över tid är att det blir svårare att låta barnen dela rum när de blir äldre, vilket vi berört tidigare.
När behöver barnen eget rum?
Det här är en laddad fråga.
Lite research på Internet ger att den här frågan lika ofta handlar om ”när barnen rätt till eget rum” som när de har behov av det.
Det finns alltså två frågeställningar som flyter samman: om det finns ett dokumenterat behov, exempelvis ur ett utvecklingsperspektiv, som pekar på att barn bör ha eget rum, eller om det är så att barnen ska ha rätt till en viss levnadsstandard.
Återigen så är vi inga forskare och sitter inte på ett vetenskapligt svar. Men vi noterar följande:
- Vi, det vill säga de vuxana, har inga egna rum.
- Vi har svårt att se hur det i ett evolutionistiskt perspektiv skulle finnas behov av eget rum och privat sfär.
- Vi är väldigt ifrågasättande när det kommer till konsumtionsnormer.
- Vi har stor erfarenhet av att prioritera boendeyta lägre än vissa andra faktorer, så som läge.
Sammantaget så tycker inte vi det finns något som talar för att barnen har ett behov eller en rättighet att ha egna rum. Vid något tillfälle.
Av praktiska skäl så är dock vår erfarenhet att fördelar och nackdelar börjar balansera ut varandra när barnen går in i tonåren. Då kan det av praktiska skäl finnas skäl till att låta barnen få egna rum.
Våra skäl till att låta barnen dela rum
Vi lever sex personer i en fyrarumslägenhet – vi är med svensk standard mått mätt trångbodda – vilket innebär att vi måste låta barnen dela rum.
Att barnen skulle dela rum var ett relativt medvetet val när vi flyttade senast, även om det var andra faktorer som faktiskt gjorde att vi fattade det beslutet.
- Vi ville inte bo för stort.
- Vi ville bo väldigt centralt.
- Vi ville inte bo för dyrt.
Att inte bo för stort
Där vi bodde tidigare hade varje barn sitt eget rum, plus att det fanns ett stort allrum som band samman sovrummen där barnen kunde leka.
Allt detta låg på övervåningen medan köket och vardagsrummet låg i markplan. Vackert i teorin kanske men i praktiken tveksamt upplägg. Barnen ville vara nära husets hjärta som i alla hus är kring kök och vardagsrum. De ville alltså vara på bottenvåningen och rum och allrum hade ringa värde.
Som grädde på moset, eller om det är lök på laxen, så var det inte ovanligt att barnen vill sova tillsammans trots att de hade egna rum.
Då som nu uppskattar de sällskap och har inte alls någon inneboende vilja att vara ensamma, åtminstone inte fram till dags dato.
Mindre utrymmen blir också mindre stökiga vilket minskar den allmänna ”plocka undan” tiden som vi vuxna lägger i hemmet, de är lättare att städa, billigare att möblera fint och sätter gränser för hur mycket prylar vi kan ha.
Att bo centralt
Vi bodde tidigare på landet. Tyvärr ledde det till ett sjukt bilberoende som kostade pengar och riskerade vår hälsa.
Vi hade helt enkelt en livssituation som inte fungerade!
Att bo centralt har en rad fördelar men kräver nästan alltid att vi som inte badar i pengar måste använda våra ytor effektivt.
Att inte bo för dyrt
Kostnaden för boende ska vara rimligt. Det vi idag bokför på hemmet i form av kostnader utgör cirka 12% av vår inkomst sett på månadsbasis. När vi köpte lägenhet så ville vi också att belåningsgraden på bostadsrätten skulle vara sådan att vi kan betala av bostaden inom rimlig tid, vi har sagt tio år.
Vanliga frågor
Har barn rätt till eget rum?
Om vi med rätt menar att samhället anser att barn ska ha eget rum och är villiga att finansiera den kostnad som följer med det så är svaret nej.
Från vilken ålder kan barn dela rum?
Riktigt små barn sover bäst hos sina föräldrar men så snart ni som föräldrar känner att det fungerar för alla inblandade så kan barnet sova i ett annat rum. Då gärna med sina syskon.
Är det bra eller dåligt för syskon att dela rum?
Det finns ingen entydig forskning. Sömn och sociala mönster måste fungera med människorna och det sammanhang de lever i. Alla människor är olika och vissa har stora möjligheter att skapa egna rum och ytor till barnen, andra lever trångt.
Hej,
Vilket bra inlägg! Vi har nämligen fått tillökning och har nu ett rum för lite….eller vi tror att vi har det. Men det ni beskriver här om att rummen idag inte används och att barnen föredrar att sova tillsammans är precis så det fungerar hos oss också. Vi skulle bara behöva ett sovrum, eftersom alla helst sover tillsammans, trippel-sängar(3*90cm) ska man inte underskatta 🙂 Ska bli kul att höra om det fungerar även när två-tre av barnen är tonåringar.
Allt gott
/DanielWikstorm
Grattis! Det är alltid roligt att skriva något som träffar någon som sitter med ett ”behov”.
Ni kan vänta tio år, minst, enligt oss alltså, innan ni har behov av extrarum.
Vi har en elvaåring och en fjortonåring i ett rum på ca 10 kvm. De har en bokhylla, 40 cm djup och ca 210 cm lång mitt i rummet i en lägenhet ganska centralt i större stad. På baksidan av bokhyllan har vi satt upp återställartapet som är målad med strukturfärg, så det blir som en riktig vägg. Mot den står ena sängen. Båda barnen har mycket förvaringsutrymmen med hyllor och lådor. Det finns ett l
itet väggfast skrivbord, 40 cm djup, med en vägghängd dataskärm för TV-spel. Båda sängarna har lådförvaring (Hemnes från IKEA). På helgerna åker vi till landet, där finns tre stugor, 9, 18 och 42 kvm, där vi har gott om sängplatser.
Hej Heléne,
Ja, det behövs faktiskt inte så mycket mer. Hos oss är det faktiskt så att barnen blir mer ”passiva” ju äldre de blir så behoven av yta ökar inte, snarare tvärt om.
Ja, när de är mindre behöver de mer golvyta för lego och tågbana etc. Nu är det bara Ipad, telefon och lite TV-spel som gäller. Vi ser gärna på TV tillsammans med dem i vardagsrummet. Det blir mest internet TV. Överhuvudtaget kan man ha det mesta i datorer nufötiden som foto, böcker, musik film etc.
Japp, telefon och bärbar dator så är livet helt ok för våra äldsta. Lite pyssel görs faktiskt, men det behövs inga stora ytor för det.
Nu har jag bara ett barn så det här med att barnen ska dela sovrum eller inte är av förklarliga skäl inget jag reflekterat speciellt mycket över. Jag känner dock igen det här med behovet av sällskap. Min dotter brukar ibland säga, när vi tycker att hon kan sova i sin egen säng, att ”det är orättvist, du och mamma delar ju sovrum medan jag får ligga här ensam”. Hehe, ja hur bemöter man det liksom? Resultatet brukar bli hon hamnar mellan oss =)
Ja, närhet, sammanhang, gemenskap är nog alla ord som är viktigare en ensamhet när man är liten.
Mina barn, två grabbar, delade rum fram tills den äldsta blev 12 år och hamnade i tidig pubertet. Då fungerade det plötsligt inte längre. Det tjafsades och kivades om allt och 12-åringen ville stänga in sig och vara ifred samtidigt som lillebror kom hem med kompisar och de ville bygga Lego därinne. Vi försökte härda ut ett par månader men insåg att vi nått slutet på en epok och början på en ny.
Vi bor också i en fyra så det var bara att offra vårt arbetsrum/gästrum och göra om det till sovrum. Nu är äldsta grabben 15 år och har flickvän så det hade varit ohållbart att fortsätta dela rum i alla fall. Eller, allt går om man måste men när vi ändå hade ett rum till så…
Däremot rekommenderar jag varmt att man låter barn dela rum så länge det fungerar åldersmässigt. Vilket trygghet det har varit! Lillebror tyckte så mycket om att ha sin storebror överst i våningssängen under hela den där mörkrädd-monster-under-sängen-perioden.
Tack för kommentaren,
Jag tror precis som du antyder att det kan finnas faktorer som gör att det fungerar mindre bra att dela rum lite i olika perioder. Men det finns också mycket som talar för att det är bra att dela rum under långa perioder som nästan alla som kommenterat varit inne på.
Att barnen delar rum är ok när de är små om det finns gott om plats att leka på. Skulle därför röstat för delat rum med lekrum för att kunna stänga in all skit i ett rum så man slipper se det om kvällen. När de blir större (10 cirkus) så är det dags för egna rum, eget ansvar och egen personlig sfär. Alla har rätt att kunna stänga dörren om sig. Så där någonstans är det väl dags att byta boende, när barnen når 10. Om nu lekrummet inte kan tas bort och göra plats för ett sovrum till.
Varifrån kommer 10-årsgränsen och varför skulle det vara viktigt med egen sfär? De flesta människor historiskt och även nu har ingen personlig sfär i form av eget rum och jag känner inte till att de tar skada, så varifrån kommer begreppen och åldersgränsen.
Äntligen en glimt av Aunt Tom 🙂 Jag ser grymt fram emot podden med Aunt och Onkel…
Det kommer! 🙂
Ser inte konstigheten med personlig sfär, men kanske handlar det mer om att alla ibland mår bättre av att ha lite egentid. Även barn har behov av egentid, men eftersom barn av naturliga skäl inte kan lämnas ensamma, blir rummet ofta en zon där barnet alltid kan vara utan att känna sig övervakad när det så önskar. Detta kommer naturligt ju äldre barnet blir.
Jag skulle inte själv som tonåring, eller nioåring för den delen heller, uppskattat om jag tvingats dela rum med syrran…
Sedan handlar det väl mycket om hur syskonen är. Är den ena lugn och den andra vild blir det kanske inte optimalt att tvingas dela.
Har du förresten frågat ungarna vad de själva föredrar? 😉
Hej Nils,
Jag är tveksam till att barn behöver egentid och vad det i så fall betyder. Det är socialistsverige som under 1950-tal började koppla bostadsyta till livskvalité och rättighet. Det är få länder i världen som delar den synen, inte heller finns det något evolutionistiskt stöd om du frågar mig. Vi är flockdjur.
Nej, du kanske inte skulle uppskattat att dela rum, men det betyder inte att du tagit skada, hämmats i din utveckling eller missgynnats av att dela rum med någon.
I vår familj så delar mamma och pappa rum när de sover. Våra barn krävde ofta rätten att slippa sova själva när vi bodde stort.
I en syskonskara om 4 så är jag uppväxt med att dela rum. Dom två äldsta hade eget och vi yngre delade rum. Mor och far sov på madrasser i vardagsrummet. Dock har både stundtals jobbat skift, då fick det bli lite speciallösningar med rumsdelandet.
När det kommer till mina två (4 &2) barn så ser jag fram emot den dagen de kan sova i en våningssäng tillsammans. Mysigt! Och mer plats i rummet ist för två sängar.
Vi bor i en 3:a. Visst önskar man sig ibland ett rum till men med största sannolikhet kommer det då bli mer skit/saker att ta reda på + dyrare, Så i sammanhanget är jag rätt nöjd då vi utnjyttar lägenheten maximalt. Iaf om man jämför med svärföräldrarna sin sitter på en 250m2 kåk själva, där den ena är borta på affärsresa 3 veckor i stöten…
Ja, våra barn ville ju inte sova ensamma i sina rum när de hade dom.
Ni är ytsmarta, det är helt rätt om du frågar mig!
Jag delade rum med mina två tonåriga systrar, från det jag var ca två. Ingen bra kombo, det var ett liv och ett kiv, speciellt om kläder. Smockorna hängde i luften och tillmälena haglade medans jag satt på första parkett och åsåg spektaklet. För inte talade om deras tuggummin, som brukade vara fastkletade på sängkanten och som jag villigt stoppade i mig. Det är ett under att jag har överlevt. Slipper gärna mina bråkiga systrar än idag.
Lika gärna som att det kan gå bra, så kan det gå riktigt illa.
Nu är det ju sällan barn dödar varandra. Kivande syskon är väl inget vi behöver räddas från det är en del av livet, eller?
Jag tror på att dela rum, att tidigt lära sig ta hänsyn, leva nära andra. Att människor idag har så mycket space och aldrig behöver nöta samvaro med andra, utan sitter var och en på sina rum,åtskilda med I-pads och dylikt. Tror jag är förödande för själen. Inte undra på att det är så mycket psykisk ohälsa bland ungdom idag. Ibland finns det undantag, som alltid. Skulle det bli alltför besvärligt för era barn att dela rum så kommer ni säkert på en lösning Lycka till
Ja, jag har väldigt svårt att tro att det är negativt att lära sig leva och samsas med andra?
Dela rum eller omfördela rum , vardagsrum kök har ju liknande funktion . Och däri perfekt att omfördela så att rummen räcker oavsett ordet sover två eller en eller flera i ett rum . Kök kan bli kök med sovplats vardagsrum kan bli matsal eller sovrum åt många tre ungar eller fler får plats i ett standard vardagsrum i en standard lägenheten , eller hur . Och festen är ändå i köket det vet vi ju alla . Önskar att jag tänkt på detta vis när vi bodde sex pers på 80 kvm …..men man blir klokare med åren Helena
Hej Helena,
Vi kanske inte är jätteflexibla men vi har också insett att festen är i köket. När vi bodde stort och hade en övervåning så levde vi ibland ännu mer trångt än nu. För om vi var i köket och gjorde något så var ju knappast barnen på övervåningen! 🙂
Med två tonårstjejer på 13 o 16 med HELT olika intressen skulle delat rum vara förödande. Vi bor i en 2:a och jag sover på en madrass i köket och som jag rullar ihop varje morgon. Tjoff in i klädkammaren. Funkar fint.
Hej Jeanette,
Om du anpassar dig så kan väl barnen?
Förr var det barnens sak att anpassa sig till föräldrarna. Idag är det föräldrarnas sak att anpassa sig efter barnen. Tacka vet jag de föräldrar som har vett att med vishet förvalta sitt föräldraskap. Barnaskapet blir därefter.
Därmed inte sagt att barnens agerande visar enbart på föräldrarnas påverkan. Men nära på, för hur mycket barnet påverkas av omgivningen beror också på föräldrarna, vad de tilllåter dem att erfara.
Dela rum med syskon? Självklart, om det är vad föräldrarna bedömer som positivt eller åtminstone rimligt i sin familjesituaion. Andan bakom allt är vad som räknas.
Eva!
Stort ”gilla” på den! Att låta barn styra är tveksamt och i vissa fall helt orimligt. Det är ju en feghet i föräldraskapet som i sig är en brist, inte tvärt om. Det sagt så betyder det ju inte att man behöver vara tyrann!
Mina barn har inte bestämt att de ska ha var sitt rum. Det har jag bestämt. Feghet i föräldrarskapet?
En dotter har stort umgänge med många kompisar. En vill mest vara själv och måla tavlor och spela på sin elbas. Jag själv har inget behov av större yta än den jag behöver för mina absoluta intressen: baka, laga mat och löpträna utomhus.
Kidsen hänger mest här hemma pga trivsel. Jag hade eget rum redan år 1968 (då var jag 4 år) – men trivdes bättre hemma hos bästa kompisen under hela uppväxten.
Orättvis kritik mot mitt föräldrarskap Eva. Plus att jag är 100 % ensamförälder. Pappan ej intresserad.
Jag visste inte att det jag skrev kunde uppfattas som kritik mot ditt föräldraskap! Så var det absolut inte tänkt. Jag spann bara vidare rent allmänt på Onkel Toms kommentar om anpassning. Hur du gör och varför är absolut inte min sak. Jag har inte ens några barn. Varför det? Jag är inte beredd på minsta anpassning av mitt liv till några barn!
Jeanette: Starkt jobbat att du har identifierst dina och dina barns behov och vågar agera därefter.
Eva och Onkel Tom: Skärpning! Eva har inte ens barn men vet ändå bäst. Lätt att stå på sidlinjen och ropa.
Onkel Tom, kommenterar du i Jeanettes ”reply” bör du fatta att du också syftar på hennes inlägg även om du skriver det indirekt. Fegt var ordet.
Vi bor relativt centralt i storstad (mycket dyrt område), så vi har valt en mindre bostadsrätt på 62 kvm. Har två tonåringar som delar rum (ca 10 kvm), med en rejäl avgränsande bokhylla mellan sängarna, så det blir som två små rum. 13-årig son bor dock halva tiden hos sin pappa, och 15-årig dotter bor varannan helg hos pappan. På helgerna åker vi till landet, där de kan sova i varsitt rum (lillstuga) om de vill) men de delar hellre ett rum i storstugan där dottern har ett sovloft. Det går jättebra.
Hej Heléne,
Det har funkat bra i tusentals år och fungerar utmärkt hos massor av familjer varje dag.