Varför? – Att förstå den bakomliggande tanken!

Vi människor läser och tar till oss budskap på väldigt olika vis. Vissa läser saker och ting precis som det står. Så skriver jag ett inlägg om att vi bor som självhushållare på landet så läser några det och konstaterar att vi bor på landet. Andra söker mer sammanhang. De läser fler inlägg, kanske alla på bloggen, och försöker förstå varför vi bor på landet. I det läser man det jag skrivit, men tolkar det också i ett sammanhang. Självklart bygger tolkningen på personens egna referenser men det finns en ärlig vilja, en nyfikenhet, att förstå skeendet.

Sedan finns det de som läser här på bloggen för att de relaterar till det som sägs. De är kanske mindre intresserade av sammanhanget. De är här mer för människan och det är där nyfikenheten finns. De vill se hur jag tänker och resonerar. Om de söker ett svar på frågan varför jag bor på landet så byggs svaret upp, till stor del, från personliga preferenser och tankar om människan bakom.

All text tolkas på något vis, så inledningen är en förenkling, men den stämmer väl med hur människor läser dikter, så den är inte tagen ur luften. Att tolka saker som jag ibland skriver om här kan dock bli väldigt svårt. Hur tolkar en 23-årig svetsare min frustration kring arbetslivet exempelvis. Hur tolkar en 62-årig barnlös förtidspensionär i glesbygd bilden vi har av vår vardag?

Hur tolkar jag mig själv när jag egentligen har ganska låg självinsikt och låg förståelse för hur jag tänker och agerar?

Kan jag svaret på frågan varför?

Det finns ingen enkel sanning som jag kan presentera som svaret på alla frågor kring varför jag gör på ett visst vis, eller varför vi är där vi är idag. Men jag försöker naturligtvis rationalisera alla mina handlingar. Det gör vi alla. Så jag presenterar alltid ett svar på frågan varför.

Även om svaret sedan är rätt i mitt rationella resonemang ser jag ofta inte helheten. Jag förstår inte riktigt vad som påverkar mig. Jag kan inte genomskåda mina sanningar eller drivkrafter.

Nej, i stället för att försöka förklara det som händer i detta nu så har jag, som vissa läsare här, allt mer gått över till att försöka tolka det som händer – och har hänt – i någon sorts sammanhang.

I det måste jag också relatera till en del av det jag ser. Det blir som att ta ett litet steg bort från sig själv och vända sig mot sig själv med ett medmänskligt faktiskt intresse.

Min tolkning av det som händer och sker i mitt liv har inte lett fram till någon sammanhållen och tydligt analys, men det finns en historia – det finns flera faktiskt, men jag begränsar mig här – och ett sammanhang. Och vi ska börja berätta den med start långt tillbaka i tiden! Till tidpunkten för första skolstart 1976.

Jag vantrivdes i skolan från första stund egentligen. Jag kom liksom aldrig in i skolan ordentligt. Jag hittade inget lugn och inget sammanhang. Grundskolan gav mig väldigt lite, vilket gjorde att jag valde att inte börja på gymnasiet när jag slutade nian. Mina betyg spretade åt alla håll. Det fanns en massa 2:or, men även någon 5:a. Jag tror inte jag nådde över 3,0 i medelbetyg. Jag gick några terminer i OBS-klass. Skolan var inte min grej!

Jag började dock en yrkesinriktad linje på gymnasiet ett år senare och något hade ändrats. Att lära sig var roligt. Att göra var kul. Jag var fortfarande ingen begåvning eller högpresterande elev – något jag aldrig utvecklats till heller – men skolarbetet var annorlunda. Betygen var genomgående höga och jag minns att jag fick något stipendie som delades ut till elever som läst yrkesinriktade utbildningar. Det fanns en belöning någonstans i det jag gjorde som gjorde att jag svetsade så röken låg tät ibland.

Livet hade en rörelse. Jag lärde mig något nytt. Saker jag kunde använda för att göra nya spännande saker. Jag vandrade in i yrkeslivet och vuxenrollen. Precis sådan händelser gör att livet har en rörelse framåt. Det är det jag gillar.

När jag mönstrade ville jag ha den mest utmanande placering jag kunde få givet mina resultat – som inte var så märkvärdiga – men inställningen noterades. Värnplikten och en önskan om att bli officer ledde mig tillbaka till skolan i form av komvux. Nu för att läsa in gymnasiebehörigheten som den praktiska utbildningen inte gett.

Väl där träffade jag en kamrat som ansåg att civilingenjör var det finaste – och mest utmanande – man kunde läsa till. Och när jag väl förstått att Y-linjen i Linköping betraktades som det tuffaste bland det tuffaste man då kunde läsa, så var ett nytt mål formulerat.

Men egentligen hade inget mål behövs, jag älskade att studera och läste extra kurser i ren glädje. Jag är en jävel på att studera, visade det sig helt oväntat.

Väl på universitetet så blev det tufft på allvar. Jag hade små förutsättningar att lyckas. Min komvuxutbildning, intellektuella förmåga och allmänna bakgrund gjorde inte livet lätt direkt.

Men jag tror att jag var den första i årskullen att hämta ut mitt slutbetyg lite mer än fyra år senare. Det berodde på att jag ville vidare. Livet rörde sig igen.

Jag ska inte trötta ut er med min ungdom utan vad jag vill förmedla är att är jag sällan gjort mina val i livet utifrån att jag skulle bli rik, känd eller för att jag skulle ha en så bekväm tillvaro som möjligt.

Jag har sökt utmaningar och inte minst rörelse – saker som karriärutveckling, lära nytt, träffa nya människor, utvecklas som person, sammanhang där nästa dag bygger på den föregående – när jag gjort mina val.

Det är där jag är stimulerad och det är där jag har någon form av lycka. Många av mina val sker alltså utifrån att jag söker en djupare känsla av mening – och belöning – i det jag gör. Utmaning kan vara en del, det låter så häftigt och bra, men det är långtifrån hela sanningen.

Finns det då ett svar på frågan varför vi bor på landet som vi hade uppe inledningsvis? Ja, svaret är att vi bedömer att det är den boendeform som gör oss – jag och min sambo – lyckligast givet de personer vi faktiskt är.

Vi har dessutom beaktat privatekonomi, levnadsomkostnader och vårt behov av oberoende i våra val. Vi har försökt bortse så mycket det bara går från extern påverkan. Om att drömmen, som kommer via media och bloggar, för de som tar sabbatsår, handlar om ett fantastiskt liv i Spanien, eller varför inte segla jorden runt. Vi har ingen dröm om att bilda ett ekologisk frizon, eller göra ett hårt statement om hur livet ska levas.

Min uppfattning om vad lycka är måste du läsa in i texten ovanför. Du måste tolka den. Om du gör det så upptäcker du kanske att det jag skriver om här handlar om livskvalité och lycka. Utifrån mitt perspektiv. Jag skriver inte primärt om hur du sparar pengar eller blir rik. Det är verktyg, inga mål.

Med min bakgrund så är det knappast något förvånande att jag reagerar starkt på att bli inlåst i ekorrhjulet. Det förstår jag idag. Jag borde begripit det tidigare, men tyvärr gjorde jag inte det.

Bekvämt liv som rik – Tack, men nej tack!

Det här inlägget har jag funderat på att skriva ett tag. Det som fick mig att faktiskt göra det var ett mail från en av bloggens läsare vid namn Leif. Han undrar hur jag tänker kring barn. Hur vi som snålar och sparar, vill bli rika och leva friare, kan ha så många barn.

Svaret är att mitt sparande och snålande inte är kopplat till en vilja att blir rik, vilket jag tror framgår tidigare. Inte heller har jag tidigare i mitt liv, när vi diskuterat barn, fattat beslut i andan att göra livet enkelt eller att öka mitt oberoende. Kanske borde jag gjord det, men det är inte där jag har min lycka. Det är lätt att tro att det är så, då verktygen spara och investera fått stor plats i livet på senare år, men det kommer ifrån ett stort behov av att hitta tillbaka till livet utanför ekorrhjulet.

När jag stängt mina ögon och drömt om ett annat liv så har det aldrig varit en paraplydrink och vit sandstrand som spelats upp inför mitt inre. Det har snarare varit klipp ifrån mitt önskade deltagande i Novemberkåsan (2017 startade 150 förare, 18 stycken fullföljde) som flimrat förbi.

Svaret till Leif och hans fråga om barn är relativt rättframt. Barn är en utmaning och skola i livet. De utmanar auktoriteter och är en skola i ledarskap. Det är relationer och mening. De ger oss kopplingar till vardagen och samhället i stort. De berikar våra liv i en komplex mening. Barn utmanar våra egon och tvingar oss att förhålla oss till andra människor, vilket förhindrar oss att odla våra sämsta egenheter. Föräldrar lever längre. Jag har alltid uppfattat de som är föräldrar som klokare och mognare. Jag tror att barn gör mig till en intressantare, trevligare och bättre person.

Barn börjar dessutom aldrig om den 25:e varje månad. De utvecklas ständigt. Det är rörelse.

Därför har vi barn och många barn. Det beslutet ligger väl i linje med mina, och våra, tidigare val i livet. Kostnaden i pengar är försumbar om man orkar utmana några allmänna sanningar.

Var hamnar vi med allt det här?

Jag hoppas att ni med inlägget fått en ökad insikt kring varför jag tänker, resonerar och väljer som jag gör, även om det finns mycket mer att fundera kring. Det ger mig dessutom lite möjlighet att förtydliga att vi inte försakar något i våra liv när vi sparar och lever enkelt, utan istället faktiskt bejakar andra, kanske djupare, önskningar. Det är något som inte alls är så lätt i vår moderna värld, där vi ständigt påverkas av allt och alla, hela tiden. Det var här vi gick lite vilse när vi hamnade i ekorrhjulet, kan jag tänka.

Jag vill också utmana den ganska allmänt utbredda uppfattningen som finns kring ekonomisk frihet, som att det är något som handlar om att bli rik och bekymmersfri.

Men det finns ytterligare en sak att kommentera här, något som jag var inne på i inledningen. Där nämnde jag att det kan finnas ett värde i att relatera till sig själv ibland. Att lite utifrån betrakta sig själv med medmänsklighet och empati.

Jag börjar närma mig femtio års ålder och jag har alltid betraktat mig själv som en robot. Jag är ingen inkännande och empatisk person rent allmänt, men jag har utvecklats enormt som människa där sedan jag fick barn. Men då främst i relationen till andra. Inte mig själv. Det är dock något som börjat förändras.