Det moderna samhället är väldigt linjärt i sin syn på tid. Då vi mäter tid blir tidssekvenser och händelser linjära. Med det menar jag att de har ett start och slut. En melodi är 3:58 minuter medan arbetsdagen kanske är 8:06 timmar. Arbetsdagen har ett start och slut. Dygnet börjar 00:00 och slutar 23:59.
Ett annat sätt att se på tid är att studera cykler. Månens cykler återkommer på samma sätt som årstiderna. Även dagsljuset kommer och går i cykler. Cykler använder vi för att beskriva sådant som kommer och går om och om igen. Bondesamhället gjorde nästan religion av årscykeln.
Tiden är snart det enda som kommer till oss gratis. Och det mesta naturliga kommer i cykler. Så länge vi lever kommer det mer tid och cyklerna återupprepas!
Men det är ju just det. Livet är ändligt! Det har ett slut! Så att tänka cykler i livet är inte så naturligt, eller? Livet har linjära faser.
Vi föds. Så är vi småbarn och barn en stund. Sedan kommer ungdomen som avslutas med en utbildning som ska spela över oss lite snyggt till vuxenvärlden. Det sker kring 20-års åldern för vissa och kring 25 för andra. Sedan tar vi sats på nästa milstolpe som är pension vid 67.
Vad händer om pensionsgränsen flyttar till 87 års ålder? Eller 107? Eller kanske 200 år?
Är det rimligt att tro att vi ska leka och gå i grundläggande skola i cirka 10 år. Köra en yrkesutbildning på 3-8 år för att sedan nöta med samma sak i 60, 80, eller 175 år?
När jag reflekterade över det här så dök det upp ett antal reflektioner.
- Ett system där vi lever längre gynnar de som kan spara och sköta sin privatekonomi. När väl förmögenheten blivit så stor att ränta-på-ränta effekten märks på allvar är tid det som gör susen!
- De som ser tidig pensionering som ”fri att inte göra något” måste ju undra vad som ska ske från det man går i tidig pension, säg vid 45, tills man dör vid 200-års ålder.
Kanske ska vi se arbetslivet, kanske hela vuxenlivet, inte som en fas utan som ett antal cykler oavsett läng
Att aktivt jobba med sina sysselsättningscykler
Jag valde ordet jobb ovan för det var kort och bra på bild, men sysselsättning är nog ett bättre begrepp. En person som tänker och agerar som i bilden ovan går aldrig ut i ”arbetslöshet/sysslolöshet”. Genom att tänka och agera som om att allt går i cykler så ”rullar” personen över från jobb till en annan sysselsättning – kanske frivilligarbete – till eget företagande och så vidare.
Lite så här har jag tänkt kring våra sabbatsår och det som kan komma efter det. Vi har en ganska tydlig bild av vad vi ska göra under de kommande åren. Men med två heltidsjobb bland oss vuxna så blir det aldrig så här snygga övergångar. Med barn och heltidsarbete kanske det här är en mer realistisk approach:
Här är tanken att vi i princip inte påbörjar något nytt förrän vi mjölkat ut det som finns i nuvarande jobb eller sysselsättning. Därefter börjar man från början och förbereder nästa fas i livet. Eventuellt med utbildning eller uppstart av något nytt.
Det här är ett sämre – men kanske mer realistiskt, sätt att närma sig ett långt arbetsliv tror jag. Det låter oss fokusera på en sak i taget, samtidigt som det innehåller ett tydligt tänk kring hur sysselsättningar kommer och går.
Sämsta sättet är att inte ha någon strategi alls för sin sysselsättning tror jag.
Väldigt få människor orkar eller kan kliva rakt ut i det okända tror jag. Så alla de som strävar efter ekonomisk frihet som tror sig kunna nå ett visst belopp i utdelningar eller förmögenhet och bara sluta tvärt tror jag är helt fel ute. I stället bör man nog eftersträva modell 1 om man ska komma ur Svenssonsknegandet.
Att hitta ett sammanhang över långa tidsperioder
Tänk om vi kan bli riktigt jävla gamla! Hur ska vi förhålla oss till det faktum att människor slutar utvecklas vid 25-års ålder för att sedan tugga sönder sin kropp och hälsa i ett ekorrhjul i jakt på pengar till bil, kök och Ålandskryssningar med sprit? Det är konsumtionssamhällets syn på slit och släng som slår igenom även på människor!
Men om vi inte hakar på jobb och Ålandskryssningen så hamnar vi lätt utanför samhället. Arbetskamraterna saknas. Känslan av att kännas behövd finns inte. Tänk en ålderdom och pension som går från 60-årsåldern till 400-årsåldern som den ser ut för dagens pensionärer! Eller tänk ett arbetsliv som det ser ut idag från 25-års ålder till 380-års ålder!
För mig skulle det innebära i runda slängar 300 år i ett rum utan fönster! Lajbans!
Var går gränsen?
Ett liv på 400 år är i ”oändligt”. Medan ett liv på 40 år är högst ändligt. Men var går gränsen för när vi människor inte är delar i en slit och slängkultur. När vi har behov av att vara del i ett samhälle under väldigt lång tid men kanske inte som främst producent eller konsument. Utan som människa? Vad gör vi då? Hur gör vi då?
Sabbatsår
För mig är tanken med sabbatsår väldigt tilltalande. Kanske borde vi bara jobba sju år åt gången för att sedan vara lediga ett år. För att kunna jobba med vår egna utveckling. För att kunna hoppa mellan våra olika sysselsättningar mer naturligt.
Eller?
Som alltid intressanta (och ofta lite) vinklingar.
?
Jag tror det är viktigt att regelbundet stanna upp och reflektera över hur man vill att livet ska utvecklas. Nyckeln tror jag är att aktivt ta beslut!!
(Blir jag 100 år så tror jag att det är riktigt bra. Vet inte om 400 år blir kul i längden. Man lär ju hunnit upplevt många bear & bull markets – det är helt säkert ?)
Tack. Idag är förmodligen den person som fyller 130 först redan född. Ett genombrott i forskningen kring åldrande skulle kunna flytta den gränsen bortåt rätt rejält. Det enligt expertisen faktiskt. Så vinklingen är inte helt tagen ut luften faktiskt.
320 år med dålig prostata, tinnitus och svenskt ålderdomshem är kanske ingen fullträff. ?
Tänk om allt det här med linjärt ökande livslängd är en myt!
Dom som passerar 85 nu har levt ett helt annat liv, än vad vi kommer ha gjort!
Ökningstakten på mina tjänstepensioner av mina jämnåriga medmänniskors pensionspengar är skrämmande. Mina kollegor och grannar faller som käglor!
Hjärtinfarkt innan femtio är inte längre något ovanligt, stroke och cancer, diabetes, allt tar sin beskärda del.
Njut av varje dag du får och var tacksam.
Soliga hälsningar från Puerto de la Cruz.
Hej Kalle56,
Nej då. Det finns inget skäl att tro att det är en myt. Fortfarande kommer dock människor dö i vår omgivning, ju äldre vi blir desto fler blir det.
Till viss del har de som levt till 85 idag levt ett annat liv än vi. Men de som är födda på 30-talet har rökt, åkt bil och jobbat på kontor rätt mycket faktiskt. 40-talisterna än mer.
Vi lever i genomsnitt 2 år längre för varje decennium som passerar, i snitt!
Jag vill minnas att i USA har generationen som inte kommer att leva längre än sina föräldrar fötts, så konstaterandet att vi lever i genomsnitt längre för varje decennium borde ju vara för den friska delen av populationen, den som inte är överviktig med välfärdssjukdomar såsom högt blodtryck och typ2-diabetes? Blir det då ett friskt A-lag som lever länge som f-n och ett B-lag som trillar av pinn allt tidigare? Om det nu vore så att allt vore svart eller vitt… Tänk vad mycket jag skulle hinna lära mig om jag levde till jag var 200 år!
Hej Emma. Framstegen i behandlingsformer och mediciner har varit explosiv. Så vi skulle få rena epidemierna om trenden inte skulle hålla i sig. Men många kommer ha sämre liv än nödvändigt pga ohälsosamt liv och leverne.