Funderar du på om du ska ta ett sabbatsår från arbetet eller i stället gå ner i arbetstid?
Eller ska du jobba i 20 år, och spara så mycket du kan, för att helt ta ledigt sedan?
Här är mina tankar kring de möjligheter som bjuds för dig som vill leva friare.
Om du redan gjort ditt val och bestämt dig för att undersöka möjligheten till ett sabbatsår från arbetet så börjar du lämpligen här med att läsa det här inlägget.
Du får massor av tips om vad du kan läsa mer i det här inlägget.
Om du är lite tveksam till vad det här med sabbatsår från arbetslivet faktiskt skulle kunna innebära så kan du börja med att läsa mitt huvudinlägg om just sabbatsår från jobbet.
Där hittar du massor av information kring hur du kan ta ledigt och hur du kan tänka kring det ekonomiska.
Ladda ner min e-bok – den är gratis – där kan du läsa betydligt mer”]Om du i någon form är intresserad av att leva friare och omvandla en del av dina pengar i tid, genom att gå i tidig pension eller gå ner i arbetstid, så rekommenderar jag min fria e-bok. Du kan ladda ned den direkt och börja läsa om någon minut.
Till saken! Vi jämför tre olika sätt att minska tiden i arbetslivet.
Grundförutsättning: Vi har lite pengar och att vi lever sparsamt. Vi har ett jobb, bostad och vi är på en plats där vi trivs tillräckligt bra.
Men vi vill få ut mer av livet.
Vi vill få mer tid vi styr över själva.
Önskan är inte ny, utan vi kan undersöka tre kända upplägg, och en bonusvariant, som ger oss ett friare liv.
Sträva efter att bli ekonomiskt fri – pensionera sig på egna pengar
Första alternativt ut, som vi ska studera, är det alternativ jag inte ens begrep fanns för ungefär tre år sedan. Det var då jag insåg att ekonomisk frihet inte handlade om att vinna pengar eller göra extremt lyckosamma investeringar.
Friheten kommer med sparande! Ja, precis det handlar om att spara sig oberoende.
Läs gärna inlägget: Tre mentala hinder som stoppar dig från att bli ekonomiskt oberoende. Där
Tänk dig att du sparar 10% av din inkomst efter skatt. Resten av pengarna gör du av med.
Om du då jobbar tio år så har du sparat samman till ett års utgifter på din nuvarande nivå. Efter 40 år kan du leva fyra år på dina sparade pengar.
Inte direkt imponerande, även om det naturligtvis blir bättre när eventuell avkastning och ränta på ränta-effekten under så lång tid beaktas.
Om du sparar 90% av din inkomst efter skatt så kan du för varje år du arbetar leva 9 år på besparingarna.
Med samma sätt att resonera som ovan så betyder det att du efter fyra års arbete kan leva 36 år på besparingarna. Här hinner inte tiden och avkastningen inverka så mycket, istället är det den långa tiden man ska leva på pengarna som är intressant att studera.
Och det finns det dom som gjort. I praktiken är det rimligt att säga att det går att leva under mycket lång tid på sitt kapital om man sparar samman 20-25 gånger årsutgifterna man har i friheten.
Så räknar du med att leva för 100 000 kronor om året, exempelvis i Vietnam som pensionerad, så behöver du spara samman 2 – 2,5 MSEK. Då är det mycket stor sannolikhet att du kan leva på den nivån, inflationsskyddat, resten av ditt liv.
Ekonomisk frihet öppnar möjligheter
Exemplet med Vietnam är inte valt av en slump.
Fördelen med att pensionera sig, och leva på egna pengar, är att friheten kan användas till att minska kostnaderna rejält.
Det går att resa med billiga biljetter. Kläderna måste inte hålla ”kontorsstandard”. Det går att laga mer egen mat och skapa vardagslyx genom att investera egen tid.
Möjligheten att flytta till regioner med låga kostnadsnivåer är naturligtvis också ett trick för att klara sig längre på sitt kapital (vi valde dock bort Spanien och Portugal när vi valde plats att bo).
Läs gärna inlägget: 6 steg för att bli ekonomiskt oberoende på 10 år.
Ju friare man är, ju mindre pengar går det att leva på.
Det är den ekonomiska frihetens ”joker”.
Att sträva efter ekonomisk frihet, men bo kvar i en villa i Stockholm, samtidigt som man har gymkort, barnaktiviteter, bil och massor av annat är betydligt svårare.
Dels för att det går åt mycket pengar i själva sparfasen. Det är helt enkelt svårt att spara tillräckligt när man arbetar och bygger sin förmögenhet.
Det går också åt mycket pengar som ”pensionär” då kostnadsnivån som fri är hög. Villa, bilar och andra dyra kapitalvaror binder också kapital. Kapital som vi kan använda att leva av.
Nackdelen med livet som ekonomiskt oberoende är att det här är ett pensionärsliv, ett liv där man hamnar lite på undantag i samhället och i arbetslivet.
Det gör att det kan kännas som det är en stor risk förknippat med ett sådant här livsval, lite beroende på var vi befinner oss i livet.
Vi har valt att arbeta igen även om vi kunnat fortsätta leva som fria efter våra sabbatsår.
Ta ett eller flera sabbatsår från arbetet
Det här är den metod vi tittat mest på i vår familj. Mycket talar för att det är ett bra sätt att ta ledigt när det faktiskt spelar roll, när vi är mitt i livet. Dessutom öppnar sig möjligheten, precis som i metoden beskriven ovan, att styra sin tid och plats mycket friare. Det ger möjligheter.
Ett problem är familjelivet. Att orka göra förändringar och exempelvis sälja saker och åka iväg utomlands, eller flytta till en liten gård i Småland, är tungt om man har barn.
För att detta ska fungera väl krävs även att arbetsgivaren samarbetar och ger dig ledigt för ditt sabbatsår.
Det är också viktigt att livssituationen blir bättre under sabbatsåret. Går ni varandra på nerverna i familjen redan nu så är kanske inte heltid i en lägenhet i Spanien det som är det rätta steget.
Jag tycker det är synd att ett sabbatsår från arbetet är ett så sällan förekommande alternativ till att göra något annat. På de arbetsplatser jag varit har jag bara sett en person ta sabbatsledigt från arbetet under de 20-25 år jag jobbat. Det var för en långseglats.
I videon nedan kan du se och höra vad som gjorde att vi valde att ta ett, eller snarare två, års sabbatsår.
Vi vred och vände en hel del på hur vi skulle nyttja vårt sabbatsår från arbetet. Vi diskuterade att åka till Åre, Spanien och Portugal. Men hamnade så småningom i Småland. Den som söker det bästa gör ofta det!
Kan sabbatsår från arbetet påverka karriären?
Det är svårt att få allt i livet. Vi kan dessutom inte veta hur alla människor i framtiden ser och tänker kring våra handlingar.
Men det finns inget som tyder på de som rekryterar nödvändigtvis ser ett glapp i CV;t som ett stort problem.
I en ”Gig-ekonomi” – en ekonomi där allt fler frilansar – och i en kultur där självförverkligande är viktigt så börjar det redan nu bli relativt vanligt att människor haft kortare eller längre uppehåll i arbetslivet. Om du följer den här länken så indikeras det till och med att det är en möjlighet ur ett karriärsperspektiv.
Gå ner i arbetstid
Tredje varianten handlar om att gå ner i arbetstid. Vi i vår familj har gjort detta till och från med blandad framgång och lycka.
Det beror bland annat på att då vi minskat vår arbetstid så har vi gjort det i samband med att vi haft småbarn.
Med reducerad arbetstid så har tiden barnen varit på dagis reducerats på motsvarande vis. Så i praktiken så har vi inte fått mer tid totalt sett. Vi har mest omfördelat tid mellan avlönat och oavlönat jobb, när vi gått ner i arbetstid.
Visst, när vi jobbar mindre är livet lite lugnare. Att barnen kommer hem i ”bättre skick” gör också sitt till, men det har varit svårt att få någon praktiskt utväxling på den timme jag gått ner i arbetstid.
Vis av andras erfarenhet har jag verkligen jobbat för att faktiskt få till stånd en nedgång i arbetstid, då jag varit ledig. Jag har varit extremt noga med att ”bädda” för min nedgång i tid genom att involverat chefer och projektledare tidigt i diskussionerna.
På så vis har jag kunnat ordna viss assistans och ersättare för vissa delar av mitt jobb.
Andra har lyckats sämre med det.
Min bror har i praktiken arbetat 100% på 80% av tiden när han gått ner i arbetstid exempelvis.
Då tiden inte räckt till har han fått jobba hemma när han dessutom hade barnen omkring sig.
Jag vet många fler som satt sig i väldigt taskiga lägen när dom gått ner i arbetstid, lön och reducerat tiden barnen varit i barnomsorgen. De har minskat sin arbetstid men suttit med hela arbetet i knät i slutänden ändå.
Ytterligare ett skäl som talar mot nedgången i arbetstid är att det är svårt att kunna dra nytta av ökad frihet i form av lägre kostnader. Som vi beskrivit ovan.
Det faktum att man behåller sitt jobb innebär dessutom att kostnader för pendling, kläder, barnomsorg består.
Likaså bor man kvar i samma område med oförändrad kostnadsnivå och det blir lätt så att det låsta livet består.
Bonusvarianten – Pensionera dig först, jobba sedan
Det här är ingen variant jag har någon erfarenhet av, men jag tycker upplägget dyker upp allt mer. Idén är enkel. Följ första metoden ovan genom att sträva efter att bli ekonomiskt fri. Men sikta inte så högt, utan räkna med att fortsätta jobba, men på det sätt som passar dig.
Har du någon erfarenhet av att skapa dig ett eget liv utanför jobb-handla-hämta-äta-natta-sova-jobb loopen som jag missat ovan? Fyll gärna på i kommentarerna i så fall!
Är du intresserad av att läsa mer? Läs då min fria e-bok Liv Rikt, som du kan ladda ned här.
Kul lite jämförelse. Mitt inlägg från i måndags kring ökad inkomst som incitament till att jobba mindre är närliggande till detta ämne. http://www.tradevenue.se/fantastiskafarbrorfri/bättre-betalt-incitament-för-att-jobba-mindre
Jag har inte heller lockats av alternativet att vara delvis fri (sabbatsår) eftersom det innebär att man får blodad tand för friheten och sen måste man tillbaka. Deltid fungerar bara under vissa förutsättningar där arbetet går att avgränsa och det är lätt att mäta vad som bör ingå vid 80% annars är det på de flesta arbetsplatser ganska flytande vilket gör att man jobbar lika mycket men bara får sämre betalt.
Intressant reflektion kring att ”sitta på undantag” när man är fri och det är möjligt att det är så man kan se det om man är på andra sidan. Som fri skulle jag vilja säga att jag tittat omkring mig och känner att världen är på undantag medan jag själv lever ett centrerat och balanserat liv.
Att leva på undantag är något som återkommer då och då om man läser bloggar från de som ”lämnat” arbetslivet. Det är väl individuellt men de flesta har nog kommit över smekmånaden du är på FFF. Det är alltså tidsbundet också.
Ja det där med vem som är på ”undantag” beror nog mer på egen inställning inte på situationen i sig….
Jag läste inlägget du länkade till. Det är väldigt svårt att växla pengar mot tid för de flesta av oss. I grunden tror jag det bottnar i vår syn på arbetsmarknaden. Att arbetsgivaren vill ha fullt utbyte av den person man har kan jag förstå. Det naturliga är ju att man då går in och ut ur arbetsmarknaden om man vill växla pengar mot tid. Men så fungerar inte Sverige, eller vår föreställnignsbild av hur det ska vara.
Ja olika personer ser på detta på olika sätt. I vissa yrken verkar det vara lättare att jobba mindre under en längre tid (deltid/halvtid). För egen del blev ju modellen att spara de extra pengarna fram till de möjliggjorde att stiga av helt…alltså att jobba heltid under arbetstiden men mindre än halvtid om man räknar potentiellt yrkesverksamma år.
Japp,
Jag har ju inte övertygat mig om att jag kan njuta av livet i frihet därför vill jag prova lite först. Annars hade jag gått på ”permanent vacation” jag å!
Du verkar relativt blind inför tillväxt och ränta-på-ränta. Men det kanske inte gör så mycket om man gör allt annat rätt: lever billigt, tjänar bra, investerar klokt. Ju billigare man lever, desto mer fritid kan man unna sig.
Jag är inte säker på att jag förstår din kommentar Uffe?
Jag hade ränta-på-ränta uppe i gårdagens inlägg också. Det går att räkna på så det är inte någon åsikt jag har när jag säger att sparandet är det som driver friheten.
Man kan säga att min hustru kör din bonusvariant!
Hon slutade jobba när hon vart ekonomiskt fri men har nu kommit fram till att hon är ledig maj till oktober och sedan jobbar lite när hon känner för det dom andra månaderna.
Det har visat sig att hon faktiskt klarar sin ekonomi för helåret, på vad hon drar in under vintermånaderna!
Det märks tydligt att utgiftsnivån hela tiden har en nedåtgående trend!
Kul och som det verkar ganska typiskt.
Vi är mest inne på att jobba deltid nu och skjuta på alt 1 tills det är möjligt. Som konsult upplever jag det lättare att styra min arbetstid och inte riskera att få jobba 100% trots att jag har gått ner till 75. Som fast anställd blev det en större ryggsäck att bära och svårare att tacka nej.
Hur menade du med att du har reducerat arbetstiden men då också reducerat dagistiden och därmed inte fått praktisk utväxling? Vad innebär praktiskt utväxling för dig? För mig är praktisk utväxling både att vara med mina barn istället för att ha dem på dagis men också att göra saker för mig själv.
Hej Jkr,
Visst kan man opponera sig mot mitt ordval kring barnomsorgen. Men ”kvinnofällan” är inte bara påhittad. Om du går ner till 75%s arbetstid medan din sambo jobbar heltid så innebär det ju inte att du fått 10 timmar mer i veckan för dig själv.
Oavsett om du sitter i sandlådan, handlar, hämtar barn eller lagar mat så blir dessa vardagssysslor en större del för den som jobbar mindre. Det är dessutom tid som är väldigt låst. Det går inte att fixa en trasig trapp eller läsa en bok mellan 15:00 – 17:30 en vardag i en fyrbarnsfamilj.
Så min erfarenhet är att familjen får det rätt mycket bättre om en förälder går ner i arbetstid, men det är inte lika med att den förälder som går ned i tid får det så mycket bättre.
Det här är en intressant reflektion vi skriver om. Den tid som vi (onkel toms bloggläsare) önskar att frigöra, för vem frigör vi tiden om man lever i familj? Och vänder man på resonemanget handlar det kanske om vilka behov vi inte klarar av att tillfredställa med våra nuvarande förutsättningar. Jag ser det som en vinst för mig om jag går ner i tid och gör så att familjen mår bättre. Jag känner dock att det inte räcker. Jag önskar också frigöra tid för att jag själv ska må bättre. Idag arbetar jag 75% och de 10 timmarna i veckan används för att barnen ska vara färre timmar på förskolan. Jag skulle vilja prova att jobba 50% och frigöra några timmar till mig och behålla förskoletiden. Det är väl dock inte möjligt enligt regelverket… Däremot tror jag att familjen skulle må ännu bättre då jag tillfredställer mina behov och barnens behov i det läget.
Jag betraktar det som olika delmål där jag har uppnått en nivå som är varaktig och där familjen kan räkna hem ökad harmoni jämfört med förut (notera ökad, det är fortfarande kaos ibland). Nästa delmål vore skönt att uppfylla i form av mina egna behov också. Det ska dock vara varaktigt och jag vill inte sänka inkomsterna för tidigt. Ett konkret delmål skulle kunna vara att ha barnen på 15h / vecka i förskolan och jobba under den tiden. 15h känns ganska optimalt för ett barn som vill hinna leka ordentligt med kompisarna tre dagar i veckan.
Ja Jkr, det blev en väldigt intressant utveckling av det här inlägget och du bidrar rejält.
Jag älskar mina barn och min sambo. Jag vill gärna tillbringa mer tid med dom. Men tiden är så kort, den är den mest begränsade tillgång jag har. Och det finns så mycket annat.
Jag är ingen bra småbarnsförälder. Jag får inte något stort utbyte av matande och mellis själv en torsdag i februari. Jag känner inget stort behov av att fylla mer tid med den typen av aktiviteter.
Men så har vi också haft barn i snart tolv år. Vi har ingen avlastning alls i vardagen. De vardagar vi haft hjälp med det praktiska är lätt räknade. Kanske någon gång i halvåret.
Mitt liv är helt inrutat. Jag vaknar 6 och har egen tid någon stund mitt på dagen, när jag cyklar till och från jobbet och efter 20 eller 21 på kvällen. Helgerna är lite bättre, eller rätt mycket bättre sedan vi förenklade allt. Tyvärr ger jobbet inte alls det det en gång gav.
Jag vet från erfarenhet att en nedgång – typ till 80% – i arbetstid ger en viss förändring. Men det biter inte på totalen tyvärr. Det blir lite sämre på jobbet iom att jag inte kan jobba heltid. Familjen fungerar lite bättre. Men dagarna blir lika långa. Lika inrutade. Lika begränsade.
Så, ja vad ska vi som har familj göra med vår tillgängliga tid? Mina barn trivs fantastiskt bra på dagis. Att ta dom därifrån vore enbart en egoistisk handling, som du förstår av ovanstående jag ser som mindre intressant.
Utan att ha något svar så är nog min tankar kring frihet väldigt själviska. Jag börjar ledsna på att umgås hela dagarna med blekfeta personer som gör allt för att övertyga sig om hur fantastiskt det är att få sitta inne när solen lyser ute och fundera på varför vi ska rapportera något på ett nytt sätt. Jag ledsnar på att bli allt ointressantare och tråkigare. Allt äldre och insnöad.
Men i det själviska finns min familj. Som blir äldre. Barn som blir allt mer intressanta. En sambo som jag föredrar alla dagar i veckan relativt många av mina arbetskamrater.
Ja, ungefär så går tankarna runt.
Är du med?
Hej,
Intressant inlägg och väldigt intressant utveckling av det!!!
Jag har provat det där med deltid ett antal gånger. Först gick jag in i fällan att göra samma jobb fast på kortare tid och fick mindre betalt. Jag skulle ha lite kortare dagar, men jag upplevde knappt något positivt med det hela – stressade på jobbet med att bli klar och rusade hem för att hämta gnälliga barn som vile leka mer eller ta kompisar hem. Jag gick tillbaka till heltid tills vi fick minstingen.
När jag valde att gå ner i tid efter mammaledigheten så tänkte jag annorlunda. Jag ville spendera mer tid med lillkillen och jag valde att vara hemma med honom varje onsdag. Ingen stress den dagen. Stora barnen gick till skolan och jag hittade på saker med lillkillen. Jag träffade även andra vänner som fortfarande var föräldralediga eller arbetar skift. Jag tänkte inte på att den onsdagen ska jag fixa allt hemma, laga saker etc. Det var jag och lillkillen och ganska ofta några timmar med vänner. Vi fick en andningspaus mitt i veckan. Fantastiskt skönt.
Nu är jag tillbaka på heltid eftersom jag har sagt upp mig och ville spara så mycket som möjligt och den här perioden har varit väldigt speciell och är en story för sig själv. det har också varit en period där jag har frågat och funderat mycket på vad är det jag vill.
Sedan är det en intressant fråga vems behov vi tillgodoser…. barnens, våra egna, familjens… ’Kvinnofällan’ ses som något negativt, men var/är det egentligen så negativt? Varför anses det mer lyckat att göra karriär, springa maraton, göra klassikern jämfört med att vara hemma och uppfostra sina egna barn? Visst är det jobbigt att vara hemma med en trotsig och skrikig tvååring, men det kan också vara underbart att få alla kramar och pussar och lyssna på skratt och se utvecklingen. Det är väldigt intensivt här hemma kan jag säga, men jag tror att det stora problemet är att vi vill ha allt: egentid, tid med vänner, tid med sambo, tid med barnen, intressant jobb, perfekt hem… you name it. Jag tror att vi idag fokuserar mycket mer på att förverkliga oss själva och på något vis blir vi extra fokuserade på det när vi har små barn 😉 – vi ska göra allt ändå. Nu menar jag absolut inte att vi alla skulle stanna hemma och bara ta hand om barnen och att förskola är något negativt, men jag har all respekt mot de som vill vara hemma mer och ta hand om familjen. På tal om egentid – jag tycker att de tuffa åren är när barnen är mellan 1,5-ca 4-5 år och speciellt när man inte har mor/farföräldrar eller andra nära som hjälper till (vi är också i den situationen Onkel Tom), men när jag tänker på våra skolbarn så är det lättare med egentid. De har skolplikt och de är mycket mer självständiga och den tiden man är med de är intressant på ett annat sätt än när man för 150nde gången sjunger Imse Vimse…
Sorry – långt och många röriga tankar 😉
Här gillar vi långa inlägg och långa kommentarer!
Apropå kvinnofällan: Jag tycker det är uselt som begrepp om vi med det menar jobb eller livsval som är typiskt kvinnliga och med det också värderar de ingående delarna lägre än andra jobb eller livsval. Jag använde det mer som referens för min frustration. Den känsla som ligger i ansvar för hem, handling, barn etc som många formulerar och känner.
Jag har faktiskt sparat rätt mycket föräldraledigt till barnen blivit lite äldre. Jag får skavsår i huvudet av Imse Vimse när det sker för 150nde gången. Men jag älskar trots det barn.
Nu har jag tänkt ytterligare på frågan för vems skull går vi ner i tid. Jag landar i tanken att det måste vara var och ens person inre positiva känslor som måste få styra. Det låter nog som om jag skriver något uppenbart men om livet känns besvärligt behöver man som individ göra något åt det. Om det sedan handlar om att sno till sig en timme extra per dag som småbarnsförälder så bör målsättningen vara i den riktningen. Jag har valt att försöka gräva där jag står samtidigt som det finns en ungefärlig riktning och plan för framtiden. Som jag skrev innan så vore det intressant att prova hur livet blir med ca 4h arbetstid, 2h egentid och 10h familjetid (8h sovtid). Om jag blir mer nöjd med mitt liv vid den här fördelningen så önskar jag fortsätta så tills den långsiktiga planen är uppnådd. Det finns dock en olustkänsla över att jag borde ägna alla dygnets timmar som jag inte jobbar åt barnen. Men återigen, var och en måste känna efter vad som gör en glad och harmonisk. Det är inte egoistiskt att ta hand om sig själv för att vara en gladare människa.
Jag tror att många inte har reflekterat över vad som gör dem harmoniska och lyckliga. Jag kör fortfarande på idén som Per Penning presenterade en gång. Lista den perfekta vardagen och helgdagen. I mina listor finns tydliga tema. Natur, motion, sociala relationer, utmaningar mm.
Jkr,
Visst är det intressant att tänka och reflektera. Jag skulle gärna experimentera mer med arbetstiden men min arbetsgivare och min jobbsituation gör det svårt. Jag fick ligga i rejält för att få någon ordnad semester i år, exempelvis, och är fortfarande inte riktigt klar med det.
Jag tycker det är fel att ha prestationsångest över sin relation till barnen. När vi fick vårt första barn så hade vi en enorm ambitionsnivå. Reducerade arbetstider, saxade scheman för att minska tiden på dagis, dubbla bilar för att lösa allt praktiskt.
Men vår dotter blev bara sur för att hon inte fick vara på dagis med sina vänner. Till slut så frågade vi oss själva varför – och för vem – vi höll på som vi gjorde. Livet är heller ingen sprint, vi ska leva med barnen i 20 år i samma hus först, och sedan ytterligare 20-30 år.
Att ha en stark bild av vad som gör vardagen värd att leva tror jag är viktig. Jag håller helt med.
Väldigt intressant, fick mig att drömma mig bort. Själv tror jag att det blir alt1 eller bonusvarianten som kommer att gälla men är nog åtminstone 15 år bort så svårt att sia om framtiden.
Hej SFL,
Är du säker på att du orkar 15 år? Hur stämmer du av längs vägen?
Alltid en svår fråga, men känner jag att jag inte orkar mer än kanske 8-10 år så får jag helt enkelt revidera min plan och minska på kostnader och flytta från storstadens villa;)
Japp.
Jag tycker försöker dock se till att framtiden kommer fortare. Även 8-10 år är en väldigt lång tidshorisont.
Jo men ska man leva enbart på utdelningarna så tar det tid. Ett sätt att minska tiden är ju att ta lite av kapitalet. Är fortfarande hyfsat ung så 8-10 år stör mig inte allt för mycket!
SFL,
Jag har ingen anledning att tvivla på att tidshorisonten känns rimlig för dig just nu. Men det hinner komma mycket i mellan. 🙂
Jag har planer på att inom två år börja jobba halvtid, men på det sättet att jag jobbar 100% från april till oktober. Jag anser då att jag får det bästa av de olika alternativen, då jag normalt sparar en bra bit över 50% av lönen så kommer jag kunna leva hela året på det jag drar in på 6 månader och därmed låta portföljen jobba på med ränta på ränta i det tysta utan att röra den.
Jag tror heller inte att det kommer kännas speciellt ansträngande att jobba 6 månader eftersom att det dels är den ljusa tiden på året men också för att 6 månader är en kort period och man kommer alltid känna att man har nära till frihet igen.
En fördel är också att skatten blir betydligt mera förmånlig när man jobbar hälften så mycket, satt och räknade lite på det och kom fram till att tjänstepension och statlig pension skulle bli mer än skatten.
En annan fördel är att när man bara är hemma 6 månader så kan man skaffa sig en extra inkomst genom att hyra ut lägenheten samt att man kan välja att vara någonstans där det är billigare att leva än i sverige och på så sätt också skaffa sig mer utrymme. Skulle man sen även välja att studera något, på distans eller en språkkurs utomlands så kan man ju få in lite mer genom csn bidrag och lån, då skulle man även kunna avvara en del till portföljen.
Jag förstår att detta sätt inte skulle passa för barnfamiljer men för mig och min flickvän är detta det ultima sättet att leva något sånär i frihet och samtidigt låta portföljen växa till sig ordentligt.
Mvh
Hej Freeby40,
Att jobba halva året kan vara en lysande metod. Det gäller väl bara att hitta ett sammanhang där det går att ordna så är det bara att köra sedan. Studiemedel är bra utfyllnad, håll reda på gränsnivåer för bidrag bara så du inte överstiger dem. Det är kanske bara vårterminen som fungerar exempelvis.
Hej, bara en kommentar om ”för vems skull går vi ner i tid”…
Om man går ner i arbetstid med hänvisning till föräldraledighetslagen och kanske tar ut föräldrapenning så är min uppfattning att tiden man minskar på jobbet är till för barnen..
Med vänlig hälsning,
/Micke
Hej Micke. Jag vet inte om det går att hårdra så, inte heller är jag säker på att jag helt förstår vad som är tid för barnen. Men i praktiken, som vi är inne på här, så är det svårt att frigöra egen tid när man har familj.
Jag tycker att vi myntar nytt uttryck: FRITID som norm😊
Ja, varför inte! Bara det inte blir ett jobb då 🙂
Trevligt inlägg!
Jag själv jobbar på ett jobb jag trivs väldigt bra med, men blir det för mycket jobb tär det på energinivån, och jag upplever även att jag inte riktigt hinner med livet utanför och alla spännande projekt man kan ha där. Så för mig är målet att kunna jobba runt 2-3 dagar per vecka inom 5 år. Det blir ju alltså 4-5 lediga dagar i veckan.
Har jobbat så tidigare en kort period och det känns knappt som jag överhuvudtaget jobbar utan som en enda lång semester.
Detta till trots så genererar ju detta en lön på ca 9-11 efter skatt vilket täcker nästan hela mitt utgiftsbehov TOTALT ändå. Så behöver bara täcka upp med ca 2-3 tusen max.
Vid den arbetsnivån känner jag mig helt fri. Tror det handlar mycket om hur kul och stimulerande man tycker Sitt jobb är. Är det roligare att gå till jobbet eller vara hemma? Känns det kul att gå dit? Har man energi och känner sig nöjd och glad när man går hem? Eller utmattad och lättad att skiten äntligen är över?
Finns många tankar och upplägg, men steg 1 är alltid att antingen njuta av sitt redan stimulerande jobb på resan mot ekonomisk frihet eller byta till ett intressantare. 🙂
/Frihetsgud
Hej Frihetsgud,
Tack!
Själv så är jag inne på att inte lägga till så mycket mer, så som egna projekt, i livet utan försöka få ut mer av det jag faktiskt gör. Som att jobba exempelvis.
Låter bra det! Kul att vi alla gör detta av olika orsaker men ändå samma i grunden.
Japp!